Jag mådde ganska bra den där regniga septembermorgonen

Postad av Ung&Dum Crew > Olof : 05 Maj 18:11

Olika aktörer kan ju lägga in sig på vår hemsida i en stor "engagemangssluss". Projektet Meet My Friends har tillsammans med nästan 100 andra gjort det och igår hade de en manifestation! Stiftelsen Friends intog Sergels torg i Stockholm och manifesterade mot mobbning, tillsammans med massa, massa, massa skolelever. Bland annat pratade grundaren av Friends Sara Damber och Barn- och elevombudet Lars Arrhenius.

På väg in till jobbet kunde jag i Metro läsa att 50 000 barn varje dag går till skolan med en stor jävla klump imagen. Just för att de alla vet att idag ska jag återigen bli utsatta för en kränkning, på ett eller annat sätt. Vi bär alla runt på våra ryggsäckar. Min ryggsäck var orättvist tung under hela låg- och mellanstadiet. När jag började i sjuan skulle vi börja på en annan skola, vilket innebar att min klass splittrades. Detta ledde till att maktrelationerna i klassen ändrades och sparkarna i duschen, besöken i toan och all annan skit upphörde, nästan över en natt. Även om detta är ett tag sedan, och jag har förträngt mycket, så upptäcker jag massa strategier jag har för att försvara mig. Helt omedvetet så sätter jag mig fortfarande inte vid runda bord, för att inte riskera att få klasskompisar på vardera sida om mig. Under gymnasiet fick jag hjälp av en psykolog för att komma vidare. Jag förlät väldigt fort. Redan då tänkte jag att det inte är ett barns fel att de vuxna inte fixar bra möjligheter för eleverna så att alla ska få gå i en skola utan kränkningar. Men jag behövde göra något. Så jag satte upp en teater på 45 minuter som jag och Josef åkte runt och spelade upp på massa mellanstadie- och högstadieskolor. Efteråt diskuterade vi de olika scenerna med publiken. Allt handlade om passiv mobbning. Om de som ser, men inget gör. Om den som genom sitt passiva medgivande möjliggör mobbningen, kränkningen och maktobalansen.

Här bjuds du på en av de avslutande monologerna från pjäsen.

"Jag mådde ganska bra den där regniga septembermorgonen, skolan hade precis börjat komma igång igen efter sommarlovet, vi var äldst på skolan och självsäkert sprang jag runt i skolans korridorer med mitt fiskmåsskratt.
Men när jag satt på bussen, på väg hem från skolan, rullade tunga tårar ned från min kind. De genomskinliga dropparna liksom tappade fäste från hakan och brakade ned i det mörkblå jeansmaterialet. Kvar blev en fläck, en fläck som åt sig större tår för tår.

Det var under första lektionen. Alla i klassen var där och jag kämpade med ett mattetal som innehöll det där jävla pi,: tre komma någonting, någonting. Det var färst när skolsköterskan tågade in och spred on obehaglig känsla om kring sig som jag tittade upp och såg att Louise inte satt där i sin bänk. Jag hade inte ens lagt märke till att Louise inte var i klassrummet. Istället stod bänken där och gapade tom mot mig.

Jag hörde inte ett skit av vad sjuksköterskan sa. Han stod där och rörde på munnen men det var helt tyst i mitt huvud. Ändå förstod jag vartenda litet ord. När sen prästen kom in i klassrummet var jag tvungen att hosta till för att komma ur mitt vakuum. Känslan hon pratade om kommer jag aldrig förstå.

Jag har gått i samma klass som Louise i snart nio år. Har aldrig prata med henne. Eller jo, en gång i femman var jag hemma hos henne. Men det var bara för att lämna hennes skolböcker eftersom hon var sjuk… och läran tvingat mig för att jag bodde närmast.

Jag slog henne aldrig – men stod och hejade på när andra gjorde det.
Jag sa aldrig elaka saker till henne – men skrattade när andra gjorde det.
Jag kom aldrig på några rykten om henne – men spred dem.

Jag skrek inte stopp när vi med glada triumfrop bildade en cirkel runt henne. Jag skrek inte stopp när vi lite lätt matade första sparken så hon trillade ned i lerpölen bakom sporthallen. Jag skrek inte nej när hon gråtandes sprang där ifrån med glåporden haglandes i nacken.

Jag lät henne leva med helvetet utan att som så mycket lyfta ett finger. Genom att inte göra något, gjorde jag allt.
Hon hade aldrig, aldrig behövt dö."

Kommentarer

Du måste vara inloggad via Facebook för att kommentera, login-knapp finns längst upp till höger.

Följ oss på

Följ Ung & Dum på Twitter Följ Ung & Dum på YouTube Följ Ung & Dum på Facebook Maila oss
svea centrummotrasism rbuf