Om transungdomars tunga vardag i skolan

Postad av Gästbloggare > Adrian Repka : 13 April 09:13

Adrian Repka driver Jämfota ett normkritiskt mångfaldsskapande företag, utbildar i transkompetens och skriver på bloggenGenusförvirrad.

Jag har just skrivit en text till en antologi, samling av texter, som RFSL Stockholm ska ge ut i sitt projekt Transit. Boken ska handla om unga transpersoners och transsexuellas livsvillkor. En ung transperson eller transsexuell är en som bryter mot förväntningarna som finns på den utifrån könet som den förväntas ha. Kategorierna «kille» och «tjej» är skapade i vår kultur och varken självklara eller naturliga. I andra kulturer och i andra tider kan kön organiseras på andra sätt än hur det görs i Sverige idag.

En transungdom kan till exempel vara en person med en «killkropp» som klär sig på ett sätt som andra ser som tjejigt, en tonåring med en «tjejkropp» som känner sig som en kille eller en som känner sig som något annat än tjej eller kille. Det kan också vara en ungdom med en kropp som inte passar in i facket för varken kille eller tjej.

Min text handlar om den tunga och tuffa vardag som många transungdomar möter i skolan. Den vanliga mobbningen stannar oftast mellan elever, medan mobbningen mot transelever ofta späs på av de normativa men välmenande vuxna, som ibland också gör den värsta skadan.

Texten utgår ifrån sanna berättelser som mina kompisar berättat om för mig och handlar om till exempel osynliggörande och objektifiering. Om att känna att man knappt existerar för att inget någonsin pratas om trans utan alla bara låtsas att alla människor passar in i någon av de två könsmallarna och om hur barn i skolan som berättar om att de är trans enligt sina lärare ska bli någon slags experter på trans och vara ambassadörer för transpersoner och transsexuella i stort.

Texten tar upp många härskartekniker (se sida 40 i Ung&Dums magasin), och det exempel som jag tänkte berätta om nu handlar om projicering och om att skylla på offret. Stycket handlar om Tove som är transtjej (hon har en kropp som ses som en killes ihop med en tjejidentitet) och var hårt mobbad i sin skola.

«Tove berättade för mig om hur andra elever ropade hemska saker till henne på skolgården och om hur hon lärde sig att slåss mot stora killgäng som alltid anföll henne i grupp. Lärarna såg vad som hände men gjorde inget. De tänkte kanske att grabbar är grabbar, de slåss. Toves föräldrar pratade med skolledningen som sa att Tove inte ens hade ett år kvar av skolan och att hon då kunde flytta ifrån området och bli kvitt sina mobbare. Föräldrarna gav sig inte och menade att det var skolledningens ansvar att göra något och det på en gång. Rektorn svarade att Tove 'ju inte ens försöker passa in', och då kan man förstå att de andra eleverna har problem med henne. Rektorn använde bland annat uttrycket 'ni vet hur elaka ungar kan vara' och föreslog att Tove skulle tona ned sitt yttre lite eller så kunde det ordnas med en förflyttning till en annan skola för Toves del, där hon kanske skulle få det lite lättare sin sista grundskoletid».

Fastän Tove som transtjej ska vara skyddad av alla tänkbara lagar och krav tar rektorn inte sitt ansvar att göra Toves trygg. Rektorn låter bli att sätta gränser mot andra elevers dåliga beteenden, utan godkänner mobbningen genom att skylla på Tove för det hon blivit utsatt för. Enligt rektorn är det hon som ska ändra på sig, normalisera sig eller flytta. Det är lätt att se att också rektorn är transfob och tyckte precis som mobbarna att det var fel på Tove. Men istället för att stå för sin egen åsikt valde han att projicera, alltså lägga den, på mobbarna.

Med texten till antologin vill jag lyfta samtalen om transungdomars välmående och möjlighet till en trygg skolgång. Jag vill få lärare och vuxna att se problemen, att ta sina ansvar och sluta slingra sig. Själv är jag övertygad om att vuxna kan vara lika elaka som barn, de har bara lärt sig att inte visa det så mycket. Skillnaden mellan barns elakhet och de vuxnas är också att de vuxna har lagstadgade skyldigheter att inte bete sig transfobt, utan måste ta ansvar för sina elevers skolgång.

Men mest av allt vill jag med texten heja på alla transungdomar och ge dem en känsla av att de inte är ensamma utan att vi är många som upplevt saker som de upplever, att det inte är dem det är fel på utan systemet och att vi också är många som jobbar för att deras situationer ska bli bättre.



Mer bloggat på samma ämne:
För ung för att förstå




Fotograf: Karin Thorsell, Tidningen NU

Kommentarer

Du måste vara inloggad via Facebook för att kommentera, login-knapp finns längst upp till höger.

Följ oss på

Följ Ung & Dum på Twitter Följ Ung & Dum på YouTube Följ Ung & Dum på Facebook Maila oss
svea centrummotrasism rbuf