Islamofobi och terrorism

Postad av Gästbloggare > Fatma Duru : 02 December 19:28 Kommentarer (0)

Kopplingen mellan islamofobi och terrorism är ständigt aktuell. Läs Fatma Durus tankar om Oslodådet och dess islamofobiska konsekvenser.

Om en muslim dödar folk är det för att han är muslim (inget annat).
Om en högerextremist dödar folk är det för att han är psykiskt sjuk.
Skrattretande, intressant, och skrämmande.
Varje levande människa som kan göra något så hemskt har en psykisk störning.

Innan media ens visste om första bokstaven om vad händelsen egentligen handlade om, så gick de ut med att det var en Islamistisk terroristgrupp som låg bakom det hela. (Det var i.o.f. sig inte konstigt).
Jag trodde på det också.

Däremot var det vissa pajaser som gick på det och började direkt hata ALLA MUSLIMER i hela världen, på alla möjliga forum, och sociala nätverk...

RELIGION har inget med terrorism att göra! INGEN religion har med det att göra.
Sedan om man använder en religion med onda baktankar (för att ha något att skylla på, och för att få stöd för något) så är det farligt... JA.

Men blanda aldrig ihop två olika saker. För det är då det bildas dom och vi, tills både "dom och vi" blir skadade resten av livet. Generation efter generation.
Varför är vissa så lata? Orka bara tänka liiite längre...

Det finns störda varelser som använder sig utav religionen, genom att hjärntvätta folk (som inte kan använda sin egen hjärna) som är farliga. Jag avskyr alla dem, oavsett vad de kallar sig för...

Men kan folk bara inte förstå en enda sak: Om en person har en tro, tror på något, Oavsett vad det är, så är det bara fint och bra.

Alla de största religionerna värderar i grund och botten fred och godhet mellan människor väldigt högt.
Så det är egentligen bara upp till oss att hålla våra hjärtan varma, rena och öppna för varandra. Lite åtminstone.

Tycker även att det är helt sinnessjukt om den här varelsen (Anders Behring Breivik) som förstört så många liv endast får sitta i fängelset i 16 år!

TO OSLO, WITH LOVE

Postad av Gästbloggare > Ola Nilsson Initiativtagare TO OSLO, WITH LOVE : 11 November 15:36 Kommentarer (0)



Jag är helt uppfylld av engagemang, tro, hopp och kärlek just nu! I helgen var jag i Oslo för dialogkonferensen TO OSLO, WITH LOVE, som jag tog initiativ till i somras, bara några dagar efter terrordåden i Norge. De senaste tre månaderna har varit fyllda av uppbyggnad, nätverkande, spridning och rodd inför helgen, så det var en helt otrolig feeling när vi äntligen packade de vackra lokalerna bakom Slottsparken i Oslo med 70 pers från alla kontinenterna och satte fokus på hur vi går vidare för att skapa ett mer öppet, tolerant, mångkulturellt och demokratiskt samhälle.

En av de många fantastiska grejerna i helgen var den fantastiska dynamiken som kan skapas i en respektfull generationsblandning. Det var folk från 16 till 70 år där. Det var magiskt. Alla bjöd på sig själva och deltog med precis samma entusiasm. Några av de bästa mötena skedde mellan de unga och de äldra. En av deltagarna som var i övre medelåldern delade med sig och sa ungefär "det känns tryggt att er generation är så mycket klokare än min, det bådar gott för världen."

Ett av initiativen från helgens dialog var en rörelse som drogs igång för "empatiskt lyssnande". Det går ut på att utbilda och träna folk i att både höra och lyssna på vad personer du pratar med faktiskt vill uttrycka och säga till dig. Fatta vilken grej, om det jag säger faktiskt lyssnas till! Då vet jag ju att min röst blir hörd och behöver inte oroa mig för att rösta på låtsas, för allt blir på riktigt!

From Ola With Love




Cracking the Armour

Postad av Gästbloggare > Markus Svensson, Gymnasielärare Magnus Åbergsgymnasiet Trollhättans Stad : 01 November 16:22 Kommentarer (0)



Det råder en "kris" i Sverige i fråga om kön och utbildning. Unga kvinnor utbildar sig i större utsträckning än unga män, flickor får bättre betyg än pojkar, och bland pojkarna är risken större att bli diagnostiserad med beteendeproblem. Detta leder oss till den "verkliga" krisen.

Den verkliga pojkkrisen är inte bara en utbildningskris utan i mångt och mycket en våldskris, som handlar om de kulturella ålägganden som likställer manlighet med förmågan att bruka våld. Ett av kriminologins grundläggande fakta är att våldsbrottslighet i stor utsträckning är ett manligt fenomen. För det mesta använder vi dock någon annan benämning när vi talar om det. Vi kallar det "ungdomsvåld", "gängvåld" eller "våld i skolan". Våldets genus görs därmed osynligt.

I den industrialiserade världen har samhället genomgått stora förändringar under de senaste 50 åren. Men föreställningarna om vad det innebär att vara man har inte ändrats i samma takt. Ytterst beror problemen med pojkars och unga mäns lägre deltagande på de högre utbildningarna och sämre resultaten i skolan, samt majoriteten av beteendeproblemen i skolan på traditionella föreställningar om manlighet. En pojke förväntas ta avstånd från mjuka värden, utstråla aggression och oberoende, och inte visa sårbarhet. Alla svenska pojkar/män måste brottas med en enda vision av manlighet, en särskild definition som hålls upp som den modell alla jämför dem med.

Pojkåren innebär också rätten att få det som man vill ha det. Det kommer ur de ofta osynliga fördelarna som följer med att vara man, förmånen att se sin spegelbild (i alla fall om man dessutom är vit och heterosexuell) i så gott som alla tv-program, i filmer med en actionhjälte, och i varje styrelserum. "Pojkkoden" lär dem således att de ska inta en maktposition och de börjar därför agera därefter. Pojkåren medför på så vis rättighet till och förväntan om makt.
De sträcker på sig i en manlig pose för att "hela sitt räddhågsna hjärta", som William Butler Yeats uttryckte det en gång i tiden. Pojkåren är en period av ständigt, obarmhärtigt testande av hur det är att vara en vuxen man. Det som är häpnadsväckande med pojkkoden, eller "killkoden", i tonåren – är att den är så intakt trots de enorma förändringar som skett i kvinnornas liv. Den kvinnliga ideologin – vad kvinnor anser vara kvinnligt – har genomgått en monumental revolution.

Om vi verkligen vill stötta pojkarna, skydda dem och främja pojkåren, så måste vår uppgift vara att finna metoder för att avslöja och utmana denna manliga ideologi. Vi måste slå sönder den enkla modellen att pojkar nu en gång alltid är pojkar och undanröja pojkars känsla av självberättigande. För i verkligheten är denna manliga ideologi ett problem för både flickor och pojkar, kvinnor och män.

Den senare delen av grundskolan och gymnasiet har blivit mycket mer än platser för utbildning och studieprövningar. De är de centrala arenorna för test av och bevis på könsidentitet. Könsövervakningen bland kamrater av samma kön stärker de stereotypa normerna för manlighet och kvinnlighet och rädslan för mobbning, rädslan för att hamna i fokus för negativ uppmärksamhet, tillhör det centrala maskineriet som "tvingar" ungdomarna till könsanpassning.
Samtidigt är skolan samhällets mest användbara medel för att påverka vår gemensamma framtid. Skolan är det sociala rum som alla Sveriges barn befinner sig i under stor del av sin uppväxt, den tid då vi bedöms vara som mest påverkansbara. Enligt läroplanen ska skolan aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter genom att eleverna skall uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt. Här finns alltså en stor möjlighet att relativt tidigt och kollektivt, gripa sig an en uppgift som ruckar på invanda mönster och fördomar och som kan påverka skolan i nuet och samhället i framtiden.

Rigida tankespår kring det motsatta könet bottnar ofta i okunskap och omedvetenhet om vad killar och tjejer egentligen tycker och tänker och om skolan inte uppmärksammar de dominerande föreställningarna, riskerar den att omedvetet upprätthålla ett ojämlikt system. Genom att undervisa elever i genusvetenskapliga teorier, mansforskning och jämställdhets frågor kan vi stärka dem i att vara trygga "i sig själva", något som är grundläggande för att ungdomar ska våga utmana begränsande könsroller i allmänhet och för att killar ska våga bryta den traditionella och begränsande mansrollen i synnerhet. Det är med kunskap vi ser, förstår och förändrar världen.

För att ett sådant grundläggande arbete ska komma till stånd krävs att någon tar första steget och visar vägen. Ingen förändring till mer demokratiska och jämställda förhållanden, torde komma till stånd om inte tid och pengar avsätts till just ett sådant medvetandeskapande arbete.

Åtgärder

"Cracking the Armour! – ett projekt som sätter unga killar i rörelse " är namnet på det projekt som jag bedriver tillsammans med mina elever under åren 2011-2012. De deltagande eleverna går då i årskurs tre på det samhällsvetenskapligaprogrammet, på Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan. Projektet kan beskrivas som att det består av två olika spår: en del med betoning på praktiskt görande och en del med betoning på teoretiskt bildning. Den praktiska aktiviteten består av att planera, producera och att utföra en temadag om killar, män och maskulinitet för elever som går i de senare åren på grundskolan (7-9) i Trollhättan.

Givetvis skall en sådan temadag bygga på aktuell och relevant forskning, varför den praktiska aktiviteten baserades på en teoretisk kunskapsgrund. Gymnasieeleverna har (med utgångspunkt i ovan sagda) därför fått undervisning i teman som: Genusvetenskap, Mansforskning, Ojämställdhetens historia, Feminismer, Heteronormativitet, Mäns våld mot kvinnor, Hederskultur etc.

Projektet kommer således att problematisera manlighetsbildandet samt dess kopplingar till olika former av ojämställdhet i samhället; som sexuella trakasserier, huliganism och skadegörelse, mäns våld mot kvinnor, trafficking, och våldtäkt. Det finns ett tydligt samband mellan våldet i samhället och de värderingar manlighetsidealet omger sig med. Projektet syftar till syvende och sist om att kunskap i dessa frågor skall medföra att en kritisk position till mansnormen intas. Vi måste helt enkelt ruska om pojkarnas ide om vad det innebär att vara man på 2000-talet.
Projektet har som mål att fungera som en del i grundskolornas arbete med att vara en aktiv och verkningsfull motkraft mot ojämställdheten och traditionens kraft att forma oss enligt förlegade könsmönster

Genomförande och Aktörer

"Cracking the Armour – ett projekt som sätter killar i rörelse" består av ett antal workshops ledda av elever som går årskurs 3 på Samhällsvetenskapliga programmet - för årskurs 7-9 elever i grundskolan. Temadagen kommer att erbjudas till alla grundskolor i Trollhättans stad. Eleverna kommer under temadagen att få medverka i workshops med rubrikerna (och innehåll) som:

·1 Killar, män och maskulinitet.
·2 Mäns våld mot kvinnor.
·3 Hederskultur.
·4 Killar och sexualitet.
·5 Maskulinitet och politik.
·6 Kön, genus, genussystemet.
·7 Homofobi inom idrottsrörelsen.
·8 Barns syn på könsroller.

Till workshoparna kommer en metodbok, där de olika workshoparna beskrivs och förklaras, att produceras. På så vis kan personalen ute på grundskolorna följa upp samt återskapa workshoparna. Det medför också möjligheten för andra att lära av och om vårt projekt!

Resultat

Projektet ifrågasätter stereotypa och för givet tagna föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt. Flickor och pojkar, män och kvinnor, har mycket att vinna på att göra sig mer medvetna om hur olika aspekter av kön har betydelse för våra liv. Vi är således helt överens med Myndigheten för skolutveckling i att:
Det finns en länk mellan det arbete som bedrivs kring skolans normer, klimat och stämning och arbetet inom ämnesundervisningen, som inte alltid uppmärksammas. Man (skolledning/lärare) ser inte att ett medvetet pedagogiskt arbete kring samspel, självförtroende, manligt/kvinnligt och olika kulturers syn på sexualitet och relationer m.m. skulle förbättra klimatet på skolan.

Stycket ovan har fungerat som inspiration och utgångspunkt och det motiverar projektets syfte. Vi förutspår således ett vitaliserat klimat ute på skolorna när vi har genomfört vår temadag ute på grundskolorna. Men ett förbättrat arbetsklimat har redan kommit att bli både upplevt och åskådliggjort för/av gymnasieeleverna. Parallellt med målet för projektet, att genomföra en temadag vilken har som syfte att fungera som en tankeställare och en ingångsättare för ett normkritiskt arbete ute på högstadieskolorna, så skapas samtidigt ett inkluderande och tillåtande undervisningsklimat bland gymnasieeleverna. Forskning har också påvisat att "peer to peer education" (ungdom till ungdom) kan vara en verkningsfull metod då undervisningen har som mål att förändra elevens attityder och värderingar. Vad man skulle kunna kalla för "win to win education!".


Gå in och gilla Cracking Armour på Facebook.

Kultur mot Rasism

Postad av Gästbloggare > Hjalte Lagercrantz : 25 Oktober 13:16 Kommentarer (3)

2010 sitter 40 högerextrema och främlingsfientliga ledamöter i Europaparlamentet. Från partier som bland annat förespråkar etnisk rensning av homosexuella och att platser i Milanos tunnelbana enbart skall vara till för Milano-bor. 2011 sitter ett främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag.

I allt detta kaos är det dags att sträcka upp en näve mot skyn, det är dags att säga ifrån. Vilket medie du än väljer att använda så har du en möjlighet att uttrycka dig, säga vad du tycker och sprida en glimma av hopp. Så länge det finns människor som oss kan extremistiska krafter aldrig vinna.

För att hjälpa på vägen startades projektet Kultur Mot Rasism, en antologi av oss mot rasism, en plattform från vilken du kan lyfta din röst!

Kultur Mot Rasism är en antologi där alla som vill kan vara med och säga ifrån! Skicka in ditt bidrag, det kan vara vad som helst bara det faller under parollen "vi gillar inte rasism". Håller du på med foto, film, musik, poesi, måleri, serier, debatter eller någon annan form av kultur så tycker jag att du skall skicka in ett bidrag till kulturmotrasism@gmail.com innan den 12:e november!

Tillsammans är vi starka!

Ta på konsten

Postad av Gästbloggare > Hugo Röjgård, Statens konstråd : 29 September 08:56 Kommentarer (0)



Statens konstråd gör en fototävling för unga!



Fototävlingen Ta på konsten pågår just nu, och till 13 oktober 2011.

Med fototävlingen Ta på konsten vill vi se hur unga människor upplever konsten som finns i offentliga rum.

- Är konsten till för mig eller inte?

Är du mellan 13 – 19 år kan du vara med i tävlingen som pågår just nu! De 60 bästa bilderna kommer att få vara med på en utställning i Stockholm i slutet av november. Tävlingen är indelad i tre ålderskategorier vinnare utses i varje klass. Förstapristagarna kommer att få bilder publicerade i Statens konstråds årskatalog eller annan trycksak. Bidragen kommer att bli bedömda av en jury där några av Sveriges bästa fotografer sitter med! Se tävlingens webbplats för mer info och regler.

Statens konstråd ska se till att alla möjliga typer av konst finns på alla möjliga olika platser så att skolan, torget och andra offentliga miljöer blir intressantare och trevligare. Denna konst beställer och köper Statens konstråd av professionella konstnärer, konstnärer som försörjer sig helt eller delvis på sitt yrke. Det är skattepengar vi använder, vilket betyder att alla vi som bor och jobbar i Sverige har betalat för konsten och att den då också tillhör oss alla! Visa vad du tycker om något verk du sett och ladda upp ditt tävlingsbidrag.

Barnfattigdom ska aldrig accepteras

Postad av Gästbloggare > Jessica W Sandberg, kampanjledare Rädda Barnen : 08 Juni 11:44 Kommentarer (0)

Den 1 februari 2011 släppte Rädda Barnen rapporten som fick Sverige att koka över. Den rapport som konstaterade att 220 000 barn i Sverige lever i fattigdom. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Debattörer, opinionsbildare, ledarskribenter och gemene man – alla gick i total spinn. Och helt plötsligt var Sverige uppdelat i två läger:

Dels de som påstod att det inte existerar något som kan kallas barnfattigdom i Sverige – att riktig fattigdom hittar man endast i tredje världen.
Dels de som konstaterade det fruktansvärda i att vi i ett välmående land som Sverige har barn som får gå i tunna sommarskor på vintern, sjukskriver sig från skolutflykten för att deras föräldrar inte har råd med de 100 kronor som aktiviteten kostar eller äter sitt enda mål mat i just skolan på grund av familjens knapra ekonomi.

För Rädda Barnen är det anmärkningsvärt att ovanstående exempel kan bemötas med jämförelser om hur barnen i Afrika har det. Fattiga barn i Afrika är självklart extremt utsatta, men istället för att se verkligheten för vad den är i Sverige och att detta är ett ämne som måste upp på den politiska åtgärdsagendan drar man liknelser som inte är relevanta.

- Vi jämför inte lönerna i Sverige med de i Sudan.
- Vi bygger inte vår sexlagstiftning på hur övergreppen ser ut i Kongo.
- Vi har en föräldraledighet byggd efter svenska normer, inte hur den ser ut i USA.

Igår släppte Rädda Barnen den fördjupningsrapport som visar att det svenska välfärdssystemet har blivit orättvist. Förmågan att minska fattigdomen har minskat under de senaste tio åren och träffsäkerheten för att de sociala skyddsnäten verkligen fångar upp utsatta barnfamiljer har försvunnit. Genomslaget blev enormt och visar på hur het frågan om barnfattigdom just nu är. Allt var, som förväntat, inte positiva reaktioner. Idag kritiserade ledarplatsen på både DN och SvD Rädda Barnen för att inte prata om att lösningen är fler i arbete. Och visst är det så att om alla vuxna hade ett arbete med en inkomst tillräckligt hög för att försörja sin familj så vore problemet inte ett faktum. Men verkligheten ser inte ut så. Verkligheten är sådan att det finns barn som går hungriga till skolan. Där kan de sedan inte hänga med i undervisningen för de saknar de glasögon som de behöver för att kunna se vad läraren skriver på tavlan. Efter skolan går sedan dessa barns kamrater och spelar fotboll, men inte de barn som lever i fattigdom – de har inte råd med föreningsavgiften och fotbollsutrustningen. Barn är som bekant nu, inte sen. Det är nu vi måste hitta lösningar mot barnfattigdomens existens.

Medan politikerna har som uppdrag att lösa barnfattigdomen vill vi lyfta frågan ytterligare.

Black är en synonym på att inte ha pengar. Och nu även namnet på Rädda Barnens barnfattigdomskampanj. Här har alla mellan 9-17 år möjlighet att författa texter om fattigdom som sedan kommer att tolkas av Sveriges artistelit. BLACK skapades för att visa att vara fattig i Sverige inte handlar om att ha en gammal mobiltelefon eller om att sakna TV-spel. Nej, fattigdom är att bara få mat en gång per dag, i skolan. Och att aldrig ha råd med en fritidsaktivitet. Framförallt är barnfattigdom någonting som vi medmänniskor inte ska acceptera. Någonsin.

Jessica W Sandberg, kampanjledare Rädda Barnen

Läs mer här:
InititativBlack
Barnfattigbloggen
DN - Boten inte bidrag
SvD - Juholt borde ta frågan om fattigdom på större allvar

Vuxen på riktigt

Postad av Gästbloggare > Annika Jansson : 20 Maj 13:59 Kommentarer (0)

Den här veckan har vi på Ung&Dum haft den stora äran att ha grymma Annika Jansson som prao. Vi bad henne skriva ett inlägg om det här med att vara vuxen.

Igår morse läste jag en artikel i metro om att det är lång kvar för ungdomarna till vuxenlivet efter det att man tagit studenten. I artikeln låter det som att deras enda uppfattning om att vara vuxen är när man är över 30 och har en fast inkomst. I artikeln finns även en kort intervju med tre studenter som tycker att livet mellan 21 och 30 är den bästa tiden. Då kan man festa och inte behöva tänka på framtiden. Medan de tycker att när man passerat 30 bör man börja tänka på hur livet ska se ut för dem i framtiden. I texten låter det som att man ses som ungdom tills man kan försörja sig själv och inte kan åka på SJs ungdoms kort.

Detta får mig att tänka på folks sätt att se på en vuxen. Är man vuxen bara för att man är över 30? Är man vuxen om man har flyttat hemifrån?
Att räkna någon som vuxen bör inte, enligt mig, bero på ålder. Det är bara att inse att folk är vuxna vid olika tillfällen. Bara för att man inte har flyttat hemifrån betyder det inte att man inte är vuxen.

Tänk på dem som måste bo hemma av olika skäl, som inte kan bo ensamma eller bara inte känner för det. Det betyder inte att de inte är vuxna. Vuxen enligt mig ska inte bero på ålder eller om man jobbar eller pluggar. Det ska bero på varje individ. Jag känner mig inte vuxen eftersom jag har fyllt 16 och inte är redo för att ta det ansvar som krävs av vuxna, medan det finns andra i samma ålder som mig som har barn och måste försörja sig själva för att föräldrarna inte kan göra det.

Om vi tar ett exempel, en 17 åring som har ett barn, räknas hon som vuxen?
Enligt vuxna räknas hon inte som vuxen medan hon för mig räknas som en vuxen. Vuxna har en massa fördomar på hur man ska vara när man är vuxen och detta återkopplar till att vuxna nedvärderar barn och unga. De vuxnas syn på att vara vuxen är att man ska ha flyttat hemifrån, ha ett jobb och tjäna pengar. Bara för att de själva räknar sig som vuxna och de har allt det där. Men i sådana fall kan man säga att de vuxna som inte har flyttat hemifrån och inte tjänar pengar, oavsett ålder, inte är vuxna. Men om man frågar en vuxen om denne person är vuxen eller inte kommer de förmodligen svara att han/hon är det. Om man frågar om den vuxnas argument för detta kommer man förmodligen få ett svar som har någonting att göra med åldern på personen. Att personen inte kan räknas som ung eftersom denne är till exempel över 30. Då bör man påpeka att en 17 åring som har flyttat hemifrån och tjänar lite pengar själv är en vuxen. Men vuxna kommer oavsett dennes kompetens se en 17 åring som en ungdom och inte en vuxen, även medan vissa 17 åringar eller yngre kan ha lyckats bättre än personen som räknas som vuxen.

Vissa personer måste bli "vuxna i förtid" och här syftar man framförallt på de unga som får barn eller måste klara sig själva. Men då bör vi inte kalla det att bli vuxen i förtid utan att man blir vuxen. När man blir vuxen är olika för varje individ. Vuxenhet har att göra med de saker som jag skrev ovan att ibland blir "ett barn" vuxnare fortare än vad en som räknas som vuxen blir. Det har ingenting med kompetens att göra utan mer om personligt ansvar. Den som vet att han eller hon måste tjäna pengar eller få ett jobb eller plugga vidare för att lyckas är redo att bli vuxen. Den som vet hur man tar hand om sig själv är också redo att bli vuxen. Men det finns ju såklart gränser för till exempel att flytta hemifrån. Man bör inte göra det innan man fyllt 16 då man fortfarande är ganska beroende av sina föräldrars stöd. Men om du är runt 18 och har börjat tjäna pengar eller plugga och vet att du kan klara dig själv kan du börja överväga det.


Tänk på, att du fortfarande kan vara vuxen om du bor hemma eller ungdom och flytta hemifrån. Du kan välja att kalla dig som en vuxen även om du är 16 eller om du är 35 och kalla dig ung. Men du kanske behöver vara beredd på att argumentera för varför du är vuxen eller ung, eftersom många vuxna redan har en massa fördomar på att du ska vara si eller så när du är vuxen. Stå på dig. Det är dags att bryta de vuxnas nedvärderande sätt att se på barn och unga.


Om transungdomars tunga vardag i skolan

Postad av Gästbloggare > Adrian Repka : 13 April 09:13 Kommentarer (0)

Adrian Repka driver Jämfota ett normkritiskt mångfaldsskapande företag, utbildar i transkompetens och skriver på bloggenGenusförvirrad.

Jag har just skrivit en text till en antologi, samling av texter, som RFSL Stockholm ska ge ut i sitt projekt Transit. Boken ska handla om unga transpersoners och transsexuellas livsvillkor. En ung transperson eller transsexuell är en som bryter mot förväntningarna som finns på den utifrån könet som den förväntas ha. Kategorierna «kille» och «tjej» är skapade i vår kultur och varken självklara eller naturliga. I andra kulturer och i andra tider kan kön organiseras på andra sätt än hur det görs i Sverige idag.

En transungdom kan till exempel vara en person med en «killkropp» som klär sig på ett sätt som andra ser som tjejigt, en tonåring med en «tjejkropp» som känner sig som en kille eller en som känner sig som något annat än tjej eller kille. Det kan också vara en ungdom med en kropp som inte passar in i facket för varken kille eller tjej.

Min text handlar om den tunga och tuffa vardag som många transungdomar möter i skolan. Den vanliga mobbningen stannar oftast mellan elever, medan mobbningen mot transelever ofta späs på av de normativa men välmenande vuxna, som ibland också gör den värsta skadan.

Texten utgår ifrån sanna berättelser som mina kompisar berättat om för mig och handlar om till exempel osynliggörande och objektifiering. Om att känna att man knappt existerar för att inget någonsin pratas om trans utan alla bara låtsas att alla människor passar in i någon av de två könsmallarna och om hur barn i skolan som berättar om att de är trans enligt sina lärare ska bli någon slags experter på trans och vara ambassadörer för transpersoner och transsexuella i stort.

Texten tar upp många härskartekniker (se sida 40 i Ung&Dums magasin), och det exempel som jag tänkte berätta om nu handlar om projicering och om att skylla på offret. Stycket handlar om Tove som är transtjej (hon har en kropp som ses som en killes ihop med en tjejidentitet) och var hårt mobbad i sin skola.

«Tove berättade för mig om hur andra elever ropade hemska saker till henne på skolgården och om hur hon lärde sig att slåss mot stora killgäng som alltid anföll henne i grupp. Lärarna såg vad som hände men gjorde inget. De tänkte kanske att grabbar är grabbar, de slåss. Toves föräldrar pratade med skolledningen som sa att Tove inte ens hade ett år kvar av skolan och att hon då kunde flytta ifrån området och bli kvitt sina mobbare. Föräldrarna gav sig inte och menade att det var skolledningens ansvar att göra något och det på en gång. Rektorn svarade att Tove 'ju inte ens försöker passa in', och då kan man förstå att de andra eleverna har problem med henne. Rektorn använde bland annat uttrycket 'ni vet hur elaka ungar kan vara' och föreslog att Tove skulle tona ned sitt yttre lite eller så kunde det ordnas med en förflyttning till en annan skola för Toves del, där hon kanske skulle få det lite lättare sin sista grundskoletid».

Fastän Tove som transtjej ska vara skyddad av alla tänkbara lagar och krav tar rektorn inte sitt ansvar att göra Toves trygg. Rektorn låter bli att sätta gränser mot andra elevers dåliga beteenden, utan godkänner mobbningen genom att skylla på Tove för det hon blivit utsatt för. Enligt rektorn är det hon som ska ändra på sig, normalisera sig eller flytta. Det är lätt att se att också rektorn är transfob och tyckte precis som mobbarna att det var fel på Tove. Men istället för att stå för sin egen åsikt valde han att projicera, alltså lägga den, på mobbarna.

Med texten till antologin vill jag lyfta samtalen om transungdomars välmående och möjlighet till en trygg skolgång. Jag vill få lärare och vuxna att se problemen, att ta sina ansvar och sluta slingra sig. Själv är jag övertygad om att vuxna kan vara lika elaka som barn, de har bara lärt sig att inte visa det så mycket. Skillnaden mellan barns elakhet och de vuxnas är också att de vuxna har lagstadgade skyldigheter att inte bete sig transfobt, utan måste ta ansvar för sina elevers skolgång.

Men mest av allt vill jag med texten heja på alla transungdomar och ge dem en känsla av att de inte är ensamma utan att vi är många som upplevt saker som de upplever, att det inte är dem det är fel på utan systemet och att vi också är många som jobbar för att deras situationer ska bli bättre.



Mer bloggat på samma ämne:
För ung för att förstå




Fotograf: Karin Thorsell, Tidningen NU

”En klapp på huvudet”

Postad av Gästbloggare > Mikaela Wikström : 12 April 12:03 Kommentarer (0)

Jag har starka åsikter, och jag har aldrig varit rädd för att säga dem. Jag minns fortfarande alla de gånger jag har berättat för vuxna i mitt liv om något jag tyckte är väldigt viktigt och mötts av skratt och kommentarer som "det där är en åsikt du kommer växa ifrån när du fått lite mer erfarenhet". Jag kände mig så liten och nedvärderad. Som om min åsikt inte var värd någonting, bara för att jag var yngre än dem. Jag fick "en klapp på huvudet".

Det finns en massa maktrelationer mellan olika grupper i samhället som påverkar vem som värderas högst och vem som har mest att säga till om. En sådan maktrelation är den mellan vuxna och barn, mellan äldre och yngre. Om vi jämför samhället med en stege så hittar vi vuxna högt upp stegen och barn och unga längre ner, under de vuxna. Vuxna har helt enkelt mer makt. Varje gång någon blir "klappad på huvudet" är det ett uttryck för den maktrelationen. Den maktrelationen är så självklar att den inte ifrågasätts. Jag blir förbannad, andra skrattar.

Det finns en anledning till varför vuxna så lätt kan strunta i att lyssna på barn och unga. Barn och unga är utestängda från den yttersta formen av medborgerligt inflytande, vilket är rätten att rösta. Utan rösträtt är det fritt fram för vuxna att välja om och när de faktiskt lyssnar och tar till sig barn och ungas åsikter. Vissa gör det, vissa gör det inte. Utan rösträtt kan inte barn och unga garanteras verkligt inflytande i samhället. Detta var vad en grupp engagerade och förbannade medlemmar i Rädda Barnens Ungdomsförbund kom fram till för sju år sedan och organisationen har sedan dess kämpat för att sänka rösträttsåldern till 16 i alla allmänna val.

Genom att inkludera barn och unga i den demokratiska processen så säger vi att barn och unga är lika viktiga och kompetenta som de som är över 18 år är och att det är viktigt att ta tillvara på barn och ungas unika erfarenheter och perspektiv. Vi säger också att genom att lyssna på människor, oavsett ålder och erfarenhet och ge dem rätt till lika mycket inflytande så tar vi steget mot en verklig allmän rösträtt som åtminstone inkluderar flera än den gör idag. Det skulle också innebära att vi slutar att se på barn och unga som framtiden istället för kompetenta individer med ett unikt perspektiv som är viktigt här och nu.

Mikaela Wikström, Talesperson i frågan om sänkt rösträttsålder för Rädda Barnens Ungdomsförbund. En person som inte växt ifrån sina åsikter...


Mer bloggat på samma ämne:
Åldersgräns för att rösta
Rösta vid 16

Makten över föreningen

Postad av Gästbloggare > Basar Gerecci Megafonen : 08 April 14:41 Kommentarer (0)

Idag gjorde Barnen i P1 ett program om manifestationen VREDENS DAG - Från Tahrir till Husby, mot nedläggningen av vårdcentralen i Husby. En av arrangörerna av manifestationen var föreningen Megafonen. Vi gjorde en intervju med dem när vi skulle göra vårt Magasin. Megafonen är en grym föreningen, vi bad därför en av grundarena Baras Gerecci, skriva om sina tankar kring makt, föreningar och engagemang.

Jag är aktiv i Megafonen. Vi är många fler än mig. Morgon, kväll, natt. Gruppen har gjort det i snart två år. Men fram tills idag har vi, av skäl som är för många för att räkna upp, inte jobbat med en riktig medlemsverksamhet. Visst, ungdomar har funnits i vårt nätverk och vi har snabbt kunnat nå dem när så krävs. Men de har aldrig haft sitt namn i våra böcker och därför också saknat formellt inflytande över organisationen.

Men nu är Megafonen tillräckligt etablerad, fast även fortsatt så småskalig, att vi känner behovet av en breddning.
Frågan är bara: varför vill egentligen göra det?

För oss handlar medlemskapet om att göra Megafonen öppen. För slutna sammanhang blir snabbt konstiga. Människor har en läskig förmåga att känna sig bekväma i fina positioner, glömma goda motiv från förr och med tiden leva bara för att överleva. Jag vet det, för ibland kan jag känna småsting av det själv. Vi behöver en organisation som är genomskinlig som Doktor Glas. Ingen ska tvivla på vår agenda och förväxla oss för krigare utan ideal.
Här blir det direkt intressant att tala om makt. Megafonen välkomnar in nya människor. Vissa hade sagt att vi släpper ifrån oss makt, vi menar att vi bjuder in den.

Fast medlemsverksamheten handlar i grunden inte om transparens. Det handlar framförallt om att vi vill aktivera SÅ MÅNGA unga Järvabor som vi bara kan! Och den enklaste vägen för människor att vilja vara aktiva ihop med oss, är känslan av tillhörighet till och ägarskap över Megafonen.
Vi vill att våra medlemmar äger vår förening. Vi vill att de känner det. Att de behandlar den med den stolthet och ansvar, som man gör bara när saker är ens egna. Vi vill att makten över organisationen ska ligga, inte i finansiärens eller styrelsens händer, utan medlemmens. För hon är, i slutändan, hela anledningen till vår existens.

En vän och inspiratör, Kristina Flodman, brukar säga att "vi måste representera den alternativa maktordning som vi önskar se i samhället". Hon menar att organisationer, människor eller andra som önskar se ett samhälle där resurser och makt fördelas på schysta villkor, själva måste leva efter denna princip.
Om Megafonen vill göra gott, måste organisationen grunda sig på rättvis spridning av ägarskap och beslutsmakt. Detta är just vad vi vill uppnå med vårt medlemsarbete.



Bild: Basar talar på manifestationen

För ung för att förstå?

Postad av Gästbloggare > Vicky Malmgren : 18 Mars 10:17 Kommentarer (0)

Vicky Malmgren bloggar på Det kommer gå över, och skriver bland annat mycket om mänskliga rättigheter och könsroller. Vi bad henne att skriva något om ålder utifrån sina egna perspektiv.

När jag var liten, eller mindre, för jag är fortfarande en liten skit, var jag rätt ung och dum.

Jag var dum för att jag vid åtta års ålder rakade av mig allt mitt hår och ville vara kille. Det var väldigt dumt tyckte dom flesta, jag var extremt konstig. En flicka som vill vara en pojke, håll i hatten!
Men jag var bara en liten galen, lekfull åttaåring som inte visste så mycket om världen. Det skulle gå över sades det, en vacker dag skulle jag bli precis lika normal som alla andra. Jag var ju bara ett barn.

Så, hur var det nu? Var jag bara ett litet barn som vaknat en morgon och kommit på att det vore fett häftigt att raka av sig allt hår, slänga alla typiska tjejsaker, bara köpa alla kläder på HM’s killavdelning och börja kalla mig själv för Viktor?

Så kan det ju kanske ha varit. Vem vet. Eller, gott folk, var det så att jag redan som ett litet barn blivit så pass less dom äckliga könsrollerna att jag bara ville spy.
Jag var less på alla saker jag inte fick göra som tjej. Jag fick inte klättra i träd, brottas eller leka spindelmannen med min bästa vän Isaac. I skolan blev vi alltid uppdelade efter kön och hemma fick min bror en helt annan sorts uppmärksamhet än mig. Jag var söt. Jag var flicka.
Det var därför som jag, en solig dag i augusti, bestämde mig för att bli kille.

När jag var åtta år visste jag inget om socialt och kulturellt skapade kön. Ingen berättade något för mig om genus, normer och jämställdhet. Ingen berättade för mig att det var den sjuka världen med alla dess strukturer som bestämde vem jag skulle vara. Ingen verkade ta mig på allvar.
Jag ville aldrig ha en snopp. Men när jag jämförde vad det innebar att vara tjej och att vara kille, insåg jag att det skulle vara mycket roligare att vara kille.

Sorry alla ni som trodde att det skulle gå över, det gick aldrig över. Det var inte för att jag var ett litet barn som jag var så annorlunda. Det var för att jag var less på vad det innebar att vara tjej, vilket jag fortfarande är.

Snipp snapp slut på sagan, det gick inte över. Jag är fortfarande ett freak. Eller? Eller hade världen inte varit lite bättre ifall jag i skolan, istället för att få höra mina lågstadielärare skrika "Ditt namn är Viktoria, INTE Viktor!", hade fått en förklaring av hur kön konstrueras och vilken bullshit det är? Att jag egentligen inte behöver vara varken tjej eller kille, att jag bara kan vara mig själv om jag vill?

Jag var inte dum i huvudet när jag var åtta, jag hade bara velat ha en fullvärdig förklaring och en respons på att jag på ett väldigt tydligt sätt visade att något var (är) fel med den värld som vi lever i.

Unga inte värda att tas på allvar!

Postad av Gästbloggare > Johanna Sjödin : 17 Mars 10:40 Kommentarer (0)

Ibland springer vi på texter som är så grymma att vi bara måste få publicera dem här också, Johanna Sjödins text är precis en sådan. Tack för att vi får publicera, den hos oss!

Minns de vuxna som uppmanar andra vuxna att inte ta unga personer på allvar hur det var att vara ung och inte bli tagen på allvar? Jag frågar eftersom att två välföljda personer på Twitter den senaste veckan skrivit saker på det temat.

"Detta om Kissie: Varför bryr sig någon om vad hon säger? Hon är väl inte ens myndig?"

"och om Beiber while I'm at it. Han är ett barn, no? Jag skulle inte ta något mitt eget på allvar om han sa något om politik heller"


Har personer som uttrycker sig enligt ovan lyckats förtränga hur det var att inte bli tagen på allvar? Hur det var att få höra att ens åsikter var en konsekvens av ens låga ålder? Åsikter som de ansåg inte var värda att bemöta. Tillhör de kanske den minoritet som aldrig formulerade en kvick tanke under sina unga år? Jag har svårt att tro att så är fallet, men oavsett vad tycker jag inte att det är okej att uttala sig så om unga. Det är åldersrasism.

Uppmana personer i din omgivning att inte ta funktionshindrade, svarta eller kvinnor på allvar och reaktionerna lär inte låta sig vänta. Att det är okej att fälla motsvarande kommentarer om unga beror till stor del på att det är vanligt och allting som är vanligt normaliseras och tillåts till slut passera utan att särskilt många höjer på sin ögonbryn. Det kan också vara ett sätt att ge igen för att de själva blev illa behandlade som unga, men det är inte särskilt konstruktivt eller vettigt att ta ut det på personer som inte gjort en någonting.

Om någon ung argumenterar (!) för att man borde bemöta unga med samma respekt som man behandlar andra med kan han eller hon avfärdas med att han eller hon bara går sina egna intressen. Jag har hört och läst den sortens invändningar till tristess. Få personer som i övrigt är vettiga, vi kan ta de två personerna på Twitter som exempel, skulle säga så till funktionshindrade som vill ha ett bättre bemötande eller personer som kämpar för demokrati.

Med det sagt finns det ett fåtal personer som inte låter elaka tillmälen om unga passera obehindrat. Personer som tycker att det är minst lika tvivelaktigt att kalla en ung kvinna fjortis som hora. De inger hopp när många vuxna gång på gång förminskar unga personer, deras åsikter och erfarenheter. Tack för att ni finns!




Bild: Skärdumpar på tweetsen som beskrivs ovan

Rösta vid 16!

Postad av Gästbloggare > Simon Svensson Rädda Barnens Ungdomsförbund : 07 Mars 09:50 Kommentarer (0)

Rädda Barnens Ungdomsförbund driver en kampanj som heter Rösta vid 16. Simon Svensson är barnrättspolitisk sekreterare på Rädda Barnens Ungdomsförbund och har tidigare skrivit om sin erfarenhet om åldersmaktsordningen här på bloggen. Vi bad Simon skriva varför han tycker att rösträttsåldern ska sänkas.

Ett exempel på åldersmaktordningen är att barn och unga utesluts från att delta i allmänna val på grund av sin ålder och därmed missar de chansen att påverka vilken politik som drivs. Därför kämpar vi i Rädda Barnens Ungdomsförbund för att rösträttsåldern ska sänkas till 16! Vi tycker att det är sjukt att samhället stänger oss ute från att få vara med och påverka den politik som påverkar oss alla i våra liv. Vi menar att en sänkt rösträttsålder skulle vara ett steg mot att förstärka den demokrati som vi lever i, precis som när kvinnor fick rösträtt 1918.

Ett vanligt motargument för att sänka rösträtten är att barn och unga inte är tillräckligt insatta i politiska frågor, de saknar erfarenhet och är inte kompetenta nog. Att ha en sådan utgångspunkt visar tydligt att det är vuxnas erfarenheter och kompetenser som värderas – inte barn och ungas. Men vem är det som vet bäst om hur det är att vara ung i dag om inte just vi unga och varför ska inte våra erfarenheter värderas? Dessutom är det förvånansvärt att man ifrågasätter ungdomars kompetenser och erfarenheter men inte vuxnas, som om ålder vore den enda avgörande faktorn. Vid 16 års ålder har de flesta gått igenom den obligatoriska 9-åriga svenska grundskolan och bör därför ha den kunskap om vårt samhälle som kan krävas. Annars har skolan misslyckats. Så ge oss rätt till verklig demokrati och sänk rösträttsåldern till 16.

Det är dags att ändra vår syn på barn och unga och se dem för det de är, individer som har erfarenheter, kunskap och kompetens att påverka och förändra sin situation om de skulle få möjligheten.

Vi är inte framtiden, vi är nu!


Vad är Planka.nu?

Postad av Gästbloggare > Planka.nu : 02 Mars 09:13 Kommentarer (0)

Den senaste tiden har Planka.nu återigen blivit i omskrivet i media, framför allt sedan deras kapning av SLs kampanj där privatpersoner fick chansen att designa nya access-kortet. Men vad gör egentligen Planka.nu och varför? Vi bad dem att skriva här på bloggen och berätta om sitt engagemang.

Planka.nu är ett nätverk av grupper på olika orter som arbetar för avgiftsfri kollektivtrafik. Vi är en platt organisation, vilket innebär att vi inte har några ledare utan att alla som är aktiva är med och bestämmer allting, och alla som är aktiva arbetar helt ideellt, ingen får något betalt. Idag finns vi i Stockholms län, Göteborgsområdet, Skåne, Östergötlands län samt i Oslo.

Planka.nu startades 2001 när politikerna i Stockholm bestämde sig för att höja priset på månadskortet till 500 kronor. Vi såg att det fanns många politiska partier som sa sig vara för en billig och bra kollektivtrafik, men när de fick makten så höjde de avgiftstrycket. Eftersom partierna och deras ungdomsförbund visat att de inte klarade av att göra kollektivtrafiken bättre och billigare så bestämde vi oss för att göra något själva. Vi började organisera plankare!

På jakt efter nya sätt att arbeta politiskt med kollektivtrafiken så fick vi höra om något som kallades för självreduktion och främst praktiserades i Italien på 70-talet. Självreduktion är ett sätt för konsumenter att sätta rimliga priser på nödvändigheter som exempelvis kollektivtrafik, hyra och el. Självreduktion kan användas i kampen för avgiftsfri kollektivtrafik, för att främja spridningen av information och kultur över nätet eller som protest mot höga matpriser.

När priserna på bussbiljetter i den italienska staden Turin höjdes på 70-talet så vägrade folket att betala de nya priserna, i stället gjorde de egna biljetter som de sålde till ett pris som var rättvist och rimligt. Historien om de italienska avgiftsstrejkarna inspirerade oss att starta p-kassan, en bötesfond där medlemmarna betalar varandras böter om de åker fast när de plankar i kollektivtrafiken. P-kassan är ett exempel på vad självreduktion kan vara för någonting. Vi går ihop gemensamt och sätter en nivå för hur mycket vi har råd att betala, exempelvis 100 kronor per månad. Pengarna går tillbaka till den som driver kollektivtrafiken i takt med att medlemmarna i kassan åker fast. Därmed har vi satt vårt eget värde på kollektivtrafikresan, med målet att finansieringen ska ske på ett rättvist sätt.

Men, invänder kanske någon, blir inte kollektivtrafiken sämre om färre betalar för den? Svaret är nej. Om tillräckligt många trafikanter säger nej till de ständiga prishöjningarna och vägrar betala, kommer myndigheterna helt enkelt att tvingas göra kollektivtrafiken avgiftsfri. Tunnelbanan eller bussarna kommer knappast att stanna, det skulle lamslå såväl stadens sociala liv som näringslivet. Den kommer att finansieras med skattepengar i stället, vilket majoriteten av befolkningen skulle tjäna på.

Dataspel är engagemang!

Postad av Gästbloggare > Stefan Flod ordförande Ung Pirat : 01 Mars 09:46 Kommentarer (1)

Igår lyfte vi att ungas engagemang inte alltid ser ut som vuxenvärlden har tänkt sig och att det då är väldigt lätt för vuxna att säga att unga inte är engagerade. I höstas skrev Stefan Flod, ordförande för Ung Pirat, om just lata unga på SVTdebatt. Vi bad få publicera hans inlägg även hos oss.

Dagens ungdom spenderar allt större del av sin tid med att spela tv-spel, dataspel och chatta, de hittas oftast stillasittandes på en skrivbordsstol med näsan klistrad i en skärm dagarna i ända. Ett tydligt bevis på att ungdomen är latare än någonsin, eller?

Ung Pirat är en politisk organisation som består av ungdomar, många med ett starkt intresse för både spel och datorer, därför är det helt naturligt att våra medlemmar har sina rötter i internet. Det är där vi möts, kampanjar och engagerar oss i vardagen. Många tillbringar en stor del av sin tid vid skärmar av olika slag och är ständigt uppkopplade mot internet. Är detta verkligen något negativt? Kan man verkligen se alla timmar som ungdomar dagligen lägger ner vid sina datorer som som bortkastade?

Att se ungdomar som sitter vid datorer som ett tecken på lathet är ett tecken på bristande förståelse för dagens ungdom och datorer som ett verktyg för konstant arbete och engagemang. Många träffas i samband med sociala nätverk, Dreamhack – Sveriges största datorevent är ett tydligt tecken på att ungdomar vill leva ut sin passion för spelande och gärna åker längre sträckor för att träffa människor med ett liknande intresse.

Det är inte heller ovanligt att unga bygger upp stora personliga nätverk på internet. Genom flertalet sociala medier och nätgemenskaper, sociala spel som World of warcraft och genom chattar når man ut till fler människor än någonsin, och nås och berörs av fler än innan. Genom de stora nätverk som bildas på internet skapas också stora möjligheter. Man kan söka jobb, hitta bostad, få bidrag till projekt och engagera människor.

Nu i tider för val märks även det stora politiska engagemang många ungdomar har när fler än någonsin engagerar sig politiskt över nätet. Genom nätet såsom facebook och twitter så tar många ungdomar tillfället i akt att nå politiken närmare. Denna utveckling om något är väldigt demokratifrämjande och får som Ung Pirat faktiskt sett många fler att engagera sig i samhällsutvecklingen.

Ändå ses tid vid internet ofta av bortslösad tid av vuxna, som vill se att deras barn lever på samma sätt som de själva gjorde det förra århundradet.

Istället för att se datorengagerade ungdomar som ett tecken på lathet så bör man sätta sig in i det som de varje dag gör och uppmuntra dem till större engagemang via nätet. Om man börjar se datorer som ett oändligt verktyg för alla sorters personligheter och en möjlighet för ungdomar att utvecklas och hitta likasinnade så skulle man inte se dem som lata, utan som konstant aktiva samhällsmedborgare med framtiden framför sina fötter.

Detta är en enormt positiv utveckling, dagens ungdom är engagerade, är ute och umgås med vänner, letar partners och arbetar – men detta sker numera även över internet. En utveckling som är helt avgörande för att Sverige ska kunna konkurrera i framtidens kunskapssamhälle.


Bild från Ung Pirat

Varför är jag jude?

Postad av Gästbloggare > Aron Flam : 23 Februari 10:14 Kommentarer (0)

De senaste dagarna har vi skrivit mycket om identitet och etnicitet. I programmet P3 Opium pratade komikern Aron Flam om sin kulturella identitet. För er som missade det, så har vi med kärlek och hot fått tillstånd från Aron att publicera hans text hos oss, läs och njut!

Jag är jude. Jag säger att jag är jude. Jag tror att jag är jude. Varför är det så?
När jag var liten tvingades jag att gå i synagogan. Medan dom andra bad, eller småpratade, eller spanade på varandra, satt jag och läste den svenska översättningen av Gamla Testamentet. Så jag förstod vad vi faktiskt sa i dom där bönerna på hebreiska. Ni får därför ursäkta om jag kommer att låta lite kategorisk. Jag lärde mig konfliktlösning från Gamla testamentet – försonlighet är inget vi sysslar med.

Jag är jude för att jag föddes till jude. Det är inte mitt fel. Jag skyller på mina föräldrar. Eller som jag brukar kalla dom – judarna!

Jag tror inte på Gud, jag ogillar traditionerna, jag tycker att organiserad religion över huvud taget känns obehagligt. Så varför kallar jag mig jude?

Ska sanningen fram så är det helt enkelt så att man inte kommer undan. Judendomen är inte min religion. Även om det är en religion jag fått och därför också fått lära mig väldigt mycket om. Jag gick i judisk skola mina tio första skolår. Jag anser att jag fått lära mig myten om det judiska folket, myten om den judiska tron – kort sagt – den judiska kulturen sedan barnsben. Det är en del av min kulturella identitet. Jag är också svensk – det är också en del av min kulturella identitet – och jag kan lika lite glömma Astrid Lindgren – som att jag skulle kunna glömma berättelsen om uttåget ur Egypten. Jag är också man, och jag är vit, och en massa andra saker, som inte är lika viktiga som just man, men framför allt vit.

Ingen av dom här sakerna är något jag valt. Det är identiteter som tilldelats mig och just häri ligger problemets kärna. För även om det skulle vara så att jag valde att sluta tro på dom, så skulle ingen annan göra det. Jag vet för jag har försökt.

I flera år gjorde jag uppror mot det judiska med allt det ursinne och den vilja mitt yngre jag kunde uppbåda. Men till ingen nytta. För även om jag slutar definiera mig som jude, så kommer andra fortfarande att se mig så.

Min familj till att börja med… Men även alla andra. Jag säger till folk att jag är jude så fort jag kan när jag träffar nya människor. Det är bättre än att dom kanske får höra det senare, strax efter att dom dragit det där judeskämtet om Auschwitz dom gillar så mycket, eller ännu värre, att man direkt får frågan: "Var kommer du ifrån?". Jag kommer från Sverige! "Ja, men var kommer du ifrån egentligen?" Bergshamra, strax utanför Stockholm! "Kom igen, varför är du så mörk?" – För att jag är jude! Okej?

Så på något sätt måste jag förhålla mig till det. Så jag har valt att definiera det som en kulturell identitet, och jag väljer själv hur jag definierar den, vilka delar jag väljer att tro på. Jag har förlikat mig med att jag antagligen aldrig kommer att förlika mig med min judiska identitet. Men jag bär den med mig. Jag har nämligen lärt mig en del av min judiska uppväxt som jag faktiskt gillar.

Judendomen är en kultur som uppmuntrar kritiskt tänkande. Mina lärare sa alltid att judendomen handlade inte om att tro på det som stod i Bibeln, det gällde att tolka det som stod. Jag tycker dock att det är lite dumt att tolka något man inte ens håller med om från början. Vilket är ett exempel på kritiskt tänkande – alltså måste jag vara jude. Och nummer två. Det verkar lite provocerande på folk att man inte bara släpper det. Det går inte att släppa. Det är som att jag skulle gå fram till dig och kräva att du släpper din svenskhet. Kom igen, det där är ju bara något du håller fast vid. Glöm Astrid Lindgren, glöm midsommar, lucia, nationalsången och svenska språket. Det går inte. Även om man tycker att allt bara är skit.

Men glaset är ändå halvfullt. Vissa blir provocerade av att man kallar sig jude – och jag gillar att provocera. Så det är därför jag är jude – om det stör dig – bra! Det stör mig med!

Men du kan ju skriva!

Postad av Gästbloggare > Sedef Ünlü förbundssekreterare Turkiska Ungdomsförbundet : 22 Februari 10:27 Kommentarer (0)

Sedef Ünlü är förbundssekreterare för Turkiska Ungdomsförbundet. Här skriver hon om vilka fördomar hon har bemött utifrån att hon har ett utseende som inte klassas som klassiskt svenskt.

Jag sitter i ett av grupprummen på universitetsbiblioteket på Stockholms universitet. Det är min allra första kurs på utbildningen och vi har fått i uppgift att skriva ihop ett arbete tillsammans med totala främlingar. Efter att ha bekantat oss lite väl ytligt, framkommer det att jag är den enda med utländsk bakgrund. Situationen var inget jag var ovan vid, men jag skulle inom den kommande timmen utsättas för mitt livs första rasistiska bemötande.

Jag satte mig bredvid min studiekamrat framför dataskärmen och tänkte att jag skulle hjälpa till med meningsformuleringarna, vilket man gör under ett grupparbete. Efter att ha inflikat med diverse korrigeringar och några omformuleringar, tittar min studiekamrat på mig med vidöppna, häpna ögon och säger:
- "Men, du kan ju verkligen skriva!", och ler glatt.
Antagligen trodde hon att hon gav mig en smickrande kommentar.

Frågan kring om man har blivit utsatt av ett rasistiskt påhopp eller tillmäle är, enligt mig, förhållandevis subjektivt. Det är en fråga om personen känner sig kränkt eller inte, som vi kan bedöma bemötandet som rasistiskt eller ej. I situationen ovan, var det inge snack om saken att jag, med min turkiska härkomst, kände mig kränkt. Eller snarare faktumet att min studiekamrat med beaktande av mitt yttre valde att döma mig i förväg och förutsatte att jag var dålig på svensk skrift. Någon mer direkt eller aggressivt rasistiskt bemötande har jag inte upplevt. Men jag anser att graden av kränkningen inte är så värst väsentlig när resultatet är bevittnandet av rasism. Om ni undrar vad jag svarade, var det väldigt simpelt. Jag sade:
- "Ja, det är väl självklart. Vi har blivit intagna på samma snitt och samma villkor."

Det framkom senare att min studiekamrat bodde i innerstan, medan jag ute i förorten Botkyrka. Det framkom även att min studiekamrat trodde att Akalla var beläget i kommunen Botkyrka. Sammantaget visa detta på att den form av rasism som somliga utsätts för är grundande i okunskap snarare än i ett hat. Självklart finns det sådana som föds ur ett hat, men som utsatt anser jag att det är viktigt att veta att det ibland kan röra sig om motpartens okunskap.

Därmed vill jag avsluta med att säga att vi bygger broar när vi möts halvvägs och när vi är lyhörda, vi skapar en tolerans när vi förstår varandra och vi kan förhindra rasism om vi delar med oss av vår kunskap, där vi lär och inte fördömer.

Du ska vara tacksam!

Postad av Gästbloggare > Hanna Fäste, moderedaktör Piraja : 18 Februari 10:58 Kommentarer (0)

Hanna Fäste är moderedaktör för Piraja och en grym skribent. Vi bad henne skriva om hennes erfarenhet av att vara ung och förväntas jobba gratis.

Bland det första (och viktigaste) min textlärare på gymnasiet berättade för oss elever var att alltid kräva betalt om våra texter blev publicerade någonstans. "Det är väl klart som korvspad" tänkte jag naivt, men att en publicerad artikel i tidningen inte var lika med kosing i fickan var något jag kort därefter skulle få erfara. 


Sommaren innan jag skulle fylla 18 år ville jag bara skriva. Jag mailade lokala tidningar och fick napp på en av dem. Jag skulle få skriva frilansartiklar när det behövdes och jag minns hur obeskrivligt stolt jag var. 
Prydligt och ordentligt skickade jag in mina artiklar samt en faktura och vaknade tidigt morgonen den 25e, då lönen skulle trilla in. Men bankkontot ekade tomt. När jag mailade redaktören på tidningen fick jag inget svar, när jag ringde från mitt mobilnummer kopplades jag till en telefonsvarare, och när jag slutligen (efter att ha ringt från hemligt nummer) fick tag på henne fick jag höra diverse ursäkter. Min faktura hade lämnats in försent/glömts/tappats bort, och jag förväntades snällt vänta till nästa månads utbetalning. Jag skrev fler frilansartiklar och mailade återigen in dem plus en faktura. Den 25e kom, men inte ett endaste öre. Där och då fick jag nog. Jag stålsatte mig, ringde (återigen från ett hemligt nummer) och berättade att jag inte tänkte finna mig i att jobba gratis. Svaret jag fick från redaktören var "du ska vara tacksam över att vi ens publicerar en så pass ung skribent som du"

Det kom som ett slag i ansiktet. Skulle jag inte vara värd någon lön bara för att jag var ung? Jag som tyckte att jag var en av de bästa i min klass och älskade att skriva, tappade hoppet totalt och öppnade inte Microsoft word på flera månader. 
Som tur var började jag till slut sakna ljudet av fingrar mot tangentbord och den här gången var jag stenhård mot olika redaktörer. Om de fick rätten att publicera mina texter, hade jag rätt att få betalt för vartenda ord. Svårare än så är det, och ska det inte, vara. 
Idag har jag, 20 år gammal, ansvar för modesidorna i tidningarna Piraja och Studentmagasinet och har bland annat fått en artikel publicerad i en bilaga till Svenska dagbladet. 
Kom ihåg, högre ålder är aldrig lika med större talang. Och det, kära ni, är något att vara tacksam över.


Foto Johan Ljungquist

Du ska se att det går över

Postad av Gästbloggare > Manitza Håfström, Ordförande RFSL Ungdom Karlstad : 17 Februari 09:58 Kommentarer (2)

Hur många gånger har man inte som ung träffat på äldre "vuxna" människor som antar saker för att det i deras världsbild inte finns några andra alternativ?
Människor tar för givet att du ska vara på ett visst sätt, agera på ett annat, eller att du helt enkelt kommer att förstå saker och ting när du själv blir lika vuxen och "förståndig".

Jag jobbar ideellt som ordförande för RFSL Ungdom (ungdomsförbundet för homo- bi- och transpersoners rättigheter) i Karlstad och har suttit på den posten i två år nu. Inom RFSL ungdoms föreningen har jag varit aktiv sedan 2007.

Vårt arbete innefattar väldigt mycket kontakt med ungdomar i frågor som bland annat handlar om sexualitet och sexuell identitet.
Skrämmande ofta får vi höra hur många unga människor som i förtroende försökt tala med någon vuxen om dessa ämnen, mer eller mindre blir ignorerade i uttryck som "det går nog över när du blir äldre" och "det är bara en fas".
Det kan kännas otroligt att vi fortfarande idag har en sådan utbredd hbtfobi i samhället och ofta kommer dessa kommentarer från "vuxna" människor.

I vårat arbete ingår även att prata med kommunen, landstinget och andra organisation. Vi jobbar till exempel med att få dom att förstå vikten av att en organisation som våran finns i kommunen. Ett ungdomsförbund som drivs av ungdomar för att hjälpa andra ungdomar.

Vi är ofta ute på högstadie- och gymnasieskolor runt om i Värmland och föreläser om bland annat normer och sexuell identitet. Vi tror på att ungdomar kan lära andra ungdomar. Man sitter lite i samma båt om man säger så. I vuxenvärlden har det alltid varit svårt att förstå ungdomars behov (vissa människor tycks ha glömt bort att dom själva var unga en gång i tiden) att få uttrycka sig och vikten av att få vara precis som man vill. Inte alla vill passa in i en färdig mall som talar om hur vi ska vara, hur vi ska se ut, vem vi ska umgås med och framförallt vem vi ska bli kära i.

För att kämpa mot homofobin i dagens samhälle måste man börja någonstans. Och jag tror personligen att det är vi unga som har orken och glöden att kämpa för våra rättigheter.

I Karlstad har vi sedan 2008 jobbat med ett stort projekt- Värmland Pride. Där vi tillsammans med kommunen och andra aktörer samarbetat för att Karlstad varje år ska få ha sin alldeles egna pridedag samt parad.
Jag drog igång det hela som ett projekt då det aldrig tidigare hade funnits likande i Karlstad eller Värmland överhuvudtaget. Det var inte det lättaste kan jag medge. Vi sökte stöd från många håll i kommunen men fick avslag efter avslag då man ansåg att detta inte var en sådan viktig grej. För varför skulle hbtpersoner vilja paradera en gång om året och visa hur stolt man är, när man som heterosexuell inte har det behovet?
Vi fick förklara att det faktiskt inte handlade om att stolt visa upp sin sexuella läggning utan snarare att det handlade om att stå upp för mänskliga rättigheter -oavsett vilken sexuell läggning man än må ha.

Det visade sig ändå vara svårt för till exempel lokala politiker att gå med i paraden och visa sitt stöd (dom var bortresta allihop just den dagen).
Det krävdes ett dödshot 2010 gentemot en av arrangörerna för att Värmland skulle få upp ögonen om hur svårt det kan vara att vara öppen hbtperson i Värmland. Helt plötsligt intresserade sig människor för något många utav oss upplever dagligen. Nu inser man kanske vikten av vårat arbete och det stöd vi behöver från vuxenvärlden för att kunna genomföra till exempel en dag som Värmland Pride och kunna kämpa för att egentligen bara få vara oss själva.

Summan av kardemumman är således att trots motgångar har vi ungdomar rätt att kämpa för våra rättigheter. Och om man ger upp- kommer det aldrig ske någon förändring. Låt inga vuxna tala om för dig att "det går inte" bara för att DE kanske inte orkar ta upp kampen. Så har du orken och kämparglöden -gör något som DU tycker är viktigt och kan påverka ditt liv positivt! Och kom ihåg- oftast är du aldrig ensam, det finns andra ungdomar som du och andra människor som är villiga att kämpa med dig!

Från cowboymakt till sheriffmakt

Postad av Gästbloggare > Frida Mörtlund, Vi Unga : 15 Februari 11:53 Kommentarer (0)

Frida Mörtlund är projektledare för Vi Ungas projekt Mod att Mäta. Här under skriver hon om Vi Ungas syn på makt.

Vi tänker oss en scen ur en cowboyfilm. Hästhovar klapprar, countrymusiken spelar och en cowboy skjuter vilt omkring sig. Cowboyen är den som syns, hörs och som skjuter snabbast. Genom sina vapen och sin häst får hen en maktposition.
Vi skulle kunna jämföra det med läraren som i snitt pratar två tredjedelar av tiden i ett klassrum. Eller när jag står i talarstolen på årsmötet och pratar högt och stolt om mitt förslag till ett nytt projekt för organisationen jag är aktiv i.

Men om vi tänker lite till, så kanske vi inser att cowboyen inte kan styra helt själv. Ranchägaren skapar cowboyens förutsättningar. Hen finns i bakgrunden och syns inte så mycket på ranchen, men ändå har hen makten att säga vad cowboyen ska lägga sin tid på.
Och på samma sätt så är läraren som pratar två tredjedelar av tiden i ett klassrum kanske styrd av en rektor eller en skollag. Och när jag pratar så mycket i talarstolen gör jag kanske det för att frågan jag driver fått så mycket på plats på mötets dagordning, eftersom styrelsen anser att "min fråga" är viktig.

Men det stannar inte där. Du vet sherifferna i cowboyfilmen? Polisen, de som säger vad som är rätt och vad som är fel. Sheriffmakten är den allra svåraste att se. Det handlar om normer, sånt vi ofta inte alls tänker på eftersom att vi ser det som det "normala". Men allt det där som ses som normalt är sånt som du och jag förhåller oss till varenda sekund. Ibland bryter vi mot det som ses som normalt och då reagerar ofta folk på det, till exempel genom att ställa nyfikna frågor eller att bli arga och upprörda.
Det är svårt att säga vilken person som har sheriffmakten. Istället handlar sheriffmakten om sätt att vara som återupprepas utan att vi tänker på det, och om att det ofta finns någon som tjänar på dessa beteendemönster. Exempelvis tjänar klädindustrin på att det finns normer om hur vi ska klä oss, som förändras från säsong till säsong, vilket gör att de kan sälja in sina nya klädkollektioner hela tiden.

Ibland är inte saker det de verkar vara. Om vi ska kunna förändra makt och arbeta för en mer rättvis maktfördelning i våra relationer, i skolan eller i organisationen vi är med i, så måste vi se på makt ur flera olika perspektiv.

Kul med så många unga här!

Postad av Gästbloggare > Erik Wagner : 14 Februari 14:20 Kommentarer (0)

Erik Wagner har flera års erfarenhet från ungdomsorganisationer, och skriver här om hur det är att vara ung och engagerad.

När jag var 24 år tog jag steget från ett engagemang i en ungdomsorganisation in i en organisation för vuxna. En plats i den riksstyrelsen lockade förstås, en möjlighet att komma in i ett delvis nytt sammanhang och bli berikad och berika andra med mina perspektiv.

En bestående känsla efter de fyra år det totalt blev var att jag lärde mig att jag var väldigt bra på något. Jag hade själv börjat tvivla och kände att jag tappade förmågan. Åren i ungdomsorganisationen hade satt sina spår och mitt självförtroende på just denna punkt sviktade. Men det nya gänget uppskattade den här egenskapen och påpekade det ofta, nästan lite väl ofta faktiskt. Men de sa det i positiva ordalag och log snällt. Jag lärde mig snabbt att jag var osedvanligt bra på att vara ung. Väldigt ung.

Jag hade länge gått med tron på att jag hade andra kompetenser och erfarenheter som skulle kunna berika den nya organisationen. De två åren innan detta hade jag skrivit debattartiklar och pressmeddelanden med nyhetsvinklar ingen annan sett, jag hade ett jobb där jag varje dag ledde processer och möten och jag hade erfarenhet att kanalisera medlemmars engagemang från tre olika organisationer. Men detta fick andra ägna sig åt. Det sågs inte som ett problem att tre ledamöter under styrelsemötena inte sa något. Vuxna människor talar väl när de har något att säga?

Vi vet nog alla att alla vuxna inte talar i en större grupp när de vill säga något. Alla vuxna är inte experter på det de gör. Det är nästan oroväckande när man inser att det sällan är så. På samma sätt gillar inte unga (gissar jag) att vara kuttersmycken. Lite skön dekoration.

Som alla maktordningar slå även åldersmaktordning åt bägge håll. Många pensionärer förvisas till åskådarbänken och många vuxna ges inte en ärlig chans i samråd med unga, för de är ju trots allt vuxna – det vet vi ju hur de är…
Jag hade styrelsekollegor som i varje inlägg när de refererade till mig anspelade på min ålder. Jag fick inbjudningar till distriktsårsmöten och föreningsträffar i stil med "Om du kommer blir det så bra, vi vill nämligen visa Smedbyn att vi också har unga, trevliga förmågor i vår organisation." Så jag åkte dit och var ung.

Jag var ju ung. Och trevlig. Ett sympatiskt och lite exotiskt inslag i den annars så medelålders och övre medelålders gråa vardagen.

Jag raljerar såklart och tydliggör min beskrivning av organisationen. Så här i efterhand tror jag att det har blivit mycket bättre. Vi har fått in många nya medlemmar i vår organisation och vi är kanske på rätt väg att öppna upp maktstrukturer internt. Jag drömmer om en dag då varje enskild medlems kompetens och engagemang får berika oss andra. Samtidigt har jag mardrömmar om att jag själv är eller blir en gubbe som utbrister "Så kul att det är så många unga här". Kul? Som ett underhållande inslag i den annars så gråa vardagen… Dessutom är det ett uttryck som indirekt säger att det är mindre kul när personer av annan ålder är på plats.



Därför är jag sjukt anti

Postad av Gästbloggare > Ola Karlman, Ungdom mot Rasism : 09 Februari 12:03 Kommentarer (0)

Vi bad Ola Karlman, ordförande för Ungdom mot Rasism, att skriva om varför han började arbeta antirasistiskt. Läs och njut!


När jag var 14 så blev jag förbannad. Sådär innerligt, magonts-förbannad som man bara blir om något är riktigt ordentligt mycket skräp. Ilskan är något som har påverkat mig varenda dag sen dess och som på många sätt gjort mig till den jag är idag.

Jag är uppväxt i en typiskt svensk medelstor stad i Småland, i ett förhållandevis typiskt arbetarklassområde byggt någon gång tidigt 80-tal. På min skola gick såna som mig, lagom-elever med föräldrar som jobbar kommunalt eller inom vården. Det gick såna som inte var som mig, lagom-elever med väldigt mycket pengar och som bodde i stora flervåningsvillor långt bortom utsikten jag hade från balkongen i mitt hyreshus från tidigt 80-tal.

Det gick såna som kanske var väldigt mycket som mig, fast ändå inte.

Vi kanske var lika på så vis att våra föräldrar gjorde ungefär samma sak. Några av dem hade till och med föräldrar som jobbade på samma arbetsplats som mina. Vi brukade skämta om att våra morsor "torkar tant-rumpa". Jag jobbade själv med det sen. Då hade jag slutat skämta.

Men vi var också så väldigt olika.

Jag fick aldrig frågan vart jag kom ifrån, Mirzad fick alltid frågan. Jag behövde aldrig förklara varför jag inte åt de där torra fläskkorvarna som mattanterna så kärleksfullt hade lagat till oss, Zainab fick alltid förklara. Jag behövde aldrig vara rädd för att få lägre betyg för att jag var född i fel land, Rima var alltid rädd.

När jag var 14 så märkte jag för första gången att världen på många sätt är en påse med riktigt gammalt skräp som man helst bara vill förpassa till den historiska soptippen. Människor är inte alltid människor - ibland för att de har fel kön, ibland för att de är födda i fel land eller tror på fel gud. Rasism och intolerans förpestar och förblindar.

Normer, oskrivna regler om hur människor ska se ut och hur människor ska vara, gör så att det blir relevant för oss att dela in människor i "vi" och i "dom". Detta vi-och-dom-tänkandet skapar distans mellan människor som kanske annars hade haft jättemycket gemensamt. Jag och Mirzad hade morsor som torkade tant-rumpa, något som gjorde att vi kunde skämta tillsammans. Om vi hade distanserat oss så hade vi aldrig fått veta och vi hade sannolikt varit en nära vän fattigare.

Rasism är en del av samhället och därmed också en del av oss. Rasism gör att människor medvetet eller omedvetet tar ifrån andra människor deras rättigheter, deras värde och deras framtidstro. Det gör att vi distanserar oss ifrån varandra. Vare sig det är genom anti-moskédemonstrationer eller slag på käften så är rasism ett ok som finns med oss, överallt och hela tiden.

Och det är först när vi vågar erkänna att rasismen faktiskt existerar, som vi kan få den att försvinna. Rädslan över att erkänna försätter oss istället i fångenskap. Rasism är en vardag och det är en vardag som jag är så sjukt anti – därför är jag antirasist!

Kategorier

Ung&Dum Crew

Största Tacket!Ullenhag, du är helt okej för mig!VALET är avslutat!Svar till Dag och andra suckande vuxnaTUNGT stödAvpixladKlappad på huvudetSÅ mycket kärlek!Ung&Dum på DOSimon hälsar på!Brev till maktenValet-sidan är lös!Den stora vita medievärldenEn vecka kvar till Valet!Trött och tråkigt i Radio1Jag är inte emot graffiti, men....Helgen på BonaUnga dumma skribenterAtt fly är ingen utflykt!Ung, dum och politikerRasism, Ganna och VitskallarGalen VeckaMobbning - något för unga?Kött och blodAtt Rösta På LåtsasSex&SamlevnadsdagenStackars franska skidåkare... eller?Lyssna då!Från skräp till plånbokSkit i det "dåliga"!Grattis RBUF!!Tack Gävle!Tack Lerum!Är du ung och dum, Annie?Vinnaren är....Ungjävlar!Det här är Engagemang!Skyll dig själv lille vän!Publikrekord och lyxproblemVem lyssnar på unga graffare?Varför prata om graffiti?Kära Stockholm stadHackade, sura, men inte slagnaHackade, förbannade, men inte slagnaKonsten att smiza!En liten teaserYey Gevalia!Skärpning Gevalia!Tacka Nej!Musik handlar inte om könDåliga UngdomsförbundRadio1 och livserfarenhetFarsartat färgval för FinlandPoliser, våld och maktSamhällskritiska eller blåsta?Just nuFika-för-alla-dagenErfarenhet är ett tomt ord!Dumstrut och skamvrånUng&Dum crew i klippJag mådde ganska bra den där regniga septembermorgonenEtt smartare PR-trickFör ung för att bry sig?Sticka till AfrikaHarakat och hederTar debatten!Nytt kontor!Yttrandefri och bostadslösEuroturk skriver om Ung&DumFördubblad utbildningskår!Burkaförbud i Frankrike...Lyfter på hatten och tackar för helgenLärarna måste släppa maktenAllt är politikernas felNu raggar vi skolor!SR lyfter härskarteknikerPeppen!Underbara utbildare!Peppade och riktigt nöjda!Måndagen i korta dragDagens SeminariumVarför prata om antirasismens framtid?Utbildare och sol!Film, förändring och framtiden!Ung med åsikterTrosa lyssnade!Filminspelning i NorrköpingUngdomsråd i TrosaVad sägs om att lyssna?Graffiti - skadegörelse eller konst?Vad är "riktigt" Engagemang?Vad händer?Ung&Dum Live!Konsten att prata MED inte OMVar kommer du ifrån egentligen?Etnisk identitet, inte så jävla lätt!Barn och unga är inte framtiden - de är nu!Bli arg på ramen istället för tavlanBloggens andra veckaMäktig eller lillgammal?Om ålder och makt12 år och slagpåseDuktig trots din ålder?Antirasism=verbVarför får ingen under 18 frågan?Vad är Åldersmaktsordning?Fantastisk första dagDu är politiskVad är Rasism?Första blogginlägget!

Ambassadörer & Utbildare

Jag vill sparkas, gråta, skrika, lipa och jobba med antirasism även merNu fortsätter ni ute i landetVem förstår?En liten hälsning från en SollentunaboTrött på Rasism? Gör något åt det!Makten åt barnen i böckernas världDen gömda befolkningen, det bortglömda engagemangetMedias krig mot ungaDet rycker i armenFörsta klassutbildningen!!Det oförståeliga hatetEngagemang, viktigt och lärorikt!För alla oss som skriker när ingen lyssnar

Gästbloggare

Islamofobi och terrorism TO OSLO, WITH LOVE Cracking the Armour Kultur mot Rasism Ta på konsten Barnfattigdom ska aldrig accepteras Vuxen på riktigt Om transungdomars tunga vardag i skolan ”En klapp på huvudet” Makten över föreningen För ung för att förstå? Unga inte värda att tas på allvar! Rösta vid 16! Vad är Planka.nu? Dataspel är engagemang! Varför är jag jude? Men du kan ju skriva! Du ska vara tacksam! Du ska se att det går över Från cowboymakt till sheriffmakt Kul med så många unga här! Därför är jag sjukt anti

Skriv vad du tycker

Ett nytt sätt att ta sig påDu är för ung!Det finns inga invandrareTyckande har ingen ÅldersgränsEtt samhälle för alla?Uppror mot betygstressen!Röstlösa rop på hjälp

Arkiv

December 2011

Största Tacket! Ullenhag, du är helt okej för mig! VALET är avslutat! Svar till Dag och andra suckande vuxna Ett nytt sätt att ta sig på Du är för ung! TUNGT stöd Jag vill sparkas, gråta, skrika, lipa och jobba med antirasism även mer Avpixlad Det finns inga invandrare Nu fortsätter ni ute i landet Islamofobi och terrorism Klappad på huvudet SÅ mycket kärlek!

November 2011

Ung&Dum på DO Tyckande har ingen Åldersgräns Simon hälsar på! Brev till makten Vem förstår? Valet-sidan är lös! Den stora vita medievärlden Ett samhälle för alla? En vecka kvar till Valet! Uppror mot betygstressen! Trött och tråkigt i Radio1 TO OSLO, WITH LOVE En liten hälsning från en Sollentunabo Trött på Rasism? Gör något åt det! Röstlösa rop på hjälp Jag är inte emot graffiti, men.... Helgen på Bona Cracking the Armour

Oktober 2011

Unga dumma skribenter Att fly är ingen utflykt! Kultur mot Rasism Ung, dum och politiker Rasism, Ganna och Vitskallar Galen Vecka Mobbning - något för unga? Makten åt barnen i böckernas värld Kött och blod Att Rösta På Låtsas

September 2011

Ta på konsten Sex&Samlevnadsdagen Vafan Eskilstuna... Stackars franska skidåkare... eller? Lyssna då! Från skräp till plånbok Den gömda befolkningen, det bortglömda engagemanget Skit i det "dåliga"! Grattis RBUF!! Tack Gävle! Tack Lerum! Är du ung och dum, Annie? Vinnaren är.... Kära 16-åriga Jag....

Augusti 2011

Hämnd söt som baklava Ungjävlar! Det här är Engagemang! Skyll dig själv lille vän! Publikrekord och lyxproblem Vem lyssnar på unga graffare? Varför prata om graffiti? Kära Stockholm stad Hackade, sura, men inte slagna Hackade, förbannade, men inte slagna

Juni 2011

Konsten att smiza! En liten teaser Yey Gevalia! Skärpning Gevalia! Tacka Nej! Musik handlar inte om kön Dåliga Ungdomsförbund Barnfattigdom ska aldrig accepteras Medias krig mot unga Radio1 och livserfarenhet

Maj 2011

Farsartat färgval för Finland Poliser, våld och makt Samhällskritiska eller blåsta? Just nu Vuxen på riktigt Fika-för-alla-dagen Erfarenhet är ett tomt ord! Dumstrut och skamvrån Ung&Dum crew i klipp Jag mådde ganska bra den där regniga septembermorgonen Ett smartare PR-trick För ung för att bry sig?

April 2011

Sticka till Afrika Harakat och heder Det rycker i armen Tar debatten! Första klassutbildningen!! Nytt kontor! Yttrandefri och bostadslös Euroturk skriver om Ung&Dum Om transungdomars tunga vardag i skolan Fördubblad utbildningskår! ”En klapp på huvudet” Burkaförbud i Frankrike... Makten över föreningen Lyfter på hatten och tackar för helgen Lärarna måste släppa makten

Mars 2011

Allt är politikernas fel Det oförståeliga hatet Nu raggar vi skolor! SR lyfter härskartekniker Engagemang, viktigt och lärorikt! Peppen! Underbara utbildare! Peppade och riktigt nöjda! För ung för att förstå? Unga inte värda att tas på allvar! Måndagen i korta drag Dagens Seminarium Varför prata om antirasismens framtid? Utbildare och sol! Åldersgräns för att rösta? Rösta vid 16! Film, förändring och framtiden! Ung med åsikter Trosa lyssnade! Filminspelning i Norrköping Ungdomsråd i Trosa Vad är Planka.nu? Vad sägs om att lyssna? Dataspel är engagemang!

Februari 2011

Graffiti - skadegörelse eller konst? Vad är "riktigt" Engagemang? Vad händer? Ung&Dum Live! Varför är jag jude? Konsten att prata MED inte OM Men du kan ju skriva! Var kommer du ifrån egentligen? Etnisk identitet, inte så jävla lätt! Du ska vara tacksam! Du ska se att det går över För alla oss som skriker när ingen lyssnar Barn och unga är inte framtiden - de är nu! Från cowboymakt till sheriffmakt Bli arg på ramen istället för tavlan Kul med så många unga här! Bloggens andra vecka Mäktig eller lillgammal? Om ålder och makt 12 år och slagpåse Duktig trots din ålder? Antirasism=verb Därför är jag sjukt anti Skapandet av Vi och Dem Varför får ingen under 18 frågan? Ålder = makt Vad är Åldersmaktsordning? Fantastisk första dag Du är politisk Vad är Rasism? Första blogginlägget!

Följ oss på

Följ Ung & Dum på Twitter Följ Ung & Dum på YouTube Följ Ung & Dum på Facebook Maila oss
svea centrummotrasism rbuf