Vad händer?

Postad av Ung&Dum Crew > Maja : 25 Februari 12:04 Kommentarer (0)

Det har nu gått 3 veckor sedan vi lanserade hemsidan och det har hänt en himla massa inom projektet på den tiden. Det slog oss först idag att vi inte berättat något om allt häftigt som är på gång.

Sandra har, tillsammans med Olof och Gülsen, gjort stora planer för hur utbildningskonceptet ska se ut. De har pratat om hur handledningen av utbildarna ska fungera och hur vi ska hitta alla grymma personer som ska bli utbildare. Vi har fått in ett 20-tal ansökningar till tjänsterna som utbildare, men vi vill ha fler. Om du vill veta mer om just utbildar-tjänsterna, läs här och SÖK!

Jag har den senaste tiden mest jobbat med att förbereda för de filminspelningar som vi ska göra under mars. Filmerna kommer att användas under våra utbildningar och för att marknadsföra projektet. Nästa vecka åker jag till Norrköping för att spela in den första filmen. Det känns både sjukt roligt och lite läskigt att komma igång med den processen. Men attans så bra filmerna kommer att bli!

Det börjar även bli dags för oss att lansera vår andra rapport Politiska konstruktioner av Svenskhet. Hur lanseringen ska ske är än så länge hemlig, men vi lovar att så fort alla detaljer är spikade så berättar vi. En sak kan vi i alla fall säga, det ser ut att bli en grymt spännande lansering!

Nästa vecka kommer vi att blogga rätt mycket om engagemang. Vilket engagemang är det egentligen som räknas, och vad innebär det att vara engagerad? Men det är nästa vecka det.

Vi är så sjukt stolta över alla grymma blogginlägg som vi fått äran att publicera hittills. Om du har något du vill skriva om, mejla ungochdum@svea.org

Förresten, ni har vl inte missat att både NonProfitPR och Engagerad skriver om oss. Dessutom skriver jag idag på Second Opinion om att Public Service borde prata med barn och unga inte om dem.



Ung&Dum Live!

Postad av Ung&Dum Crew > Maja : 23 Februari 17:00 Kommentarer (0)

Vi har suttit och funderat lite på hur vi kan bli lite mer aktiva och faktiskt dela med oss av alla roliga träffar och seminarier som vi springer på. Så slog det oss, vi har ju en twitter. Där kommer vi nu att live-twittra så fort vi springer ut på något kul/intressant/konstigt/annorlunda.

Ikväll kommer nätverket Stolta Föräldrar att besöka RFSL-Stockholms medlemskväll. Stolta Föräldrar vänder sig till förälder till homo- eller bisexuellt barn. Under kvällen kommer de att prata om sitt arbete och hur det är att vara förälder till ett barn som är homosexuellt eller bisexuellt. Vi i Ung&Dum kommer att gå till medlemskvällen, och twittra under tiden. Följ oss på twitter eller på hashtagen #rfslsthlm.

Varför är jag jude?

Postad av Gästbloggare > Aron Flam : 23 Februari 10:14 Kommentarer (0)

De senaste dagarna har vi skrivit mycket om identitet och etnicitet. I programmet P3 Opium pratade komikern Aron Flam om sin kulturella identitet. För er som missade det, så har vi med kärlek och hot fått tillstånd från Aron att publicera hans text hos oss, läs och njut!

Jag är jude. Jag säger att jag är jude. Jag tror att jag är jude. Varför är det så?
När jag var liten tvingades jag att gå i synagogan. Medan dom andra bad, eller småpratade, eller spanade på varandra, satt jag och läste den svenska översättningen av Gamla Testamentet. Så jag förstod vad vi faktiskt sa i dom där bönerna på hebreiska. Ni får därför ursäkta om jag kommer att låta lite kategorisk. Jag lärde mig konfliktlösning från Gamla testamentet – försonlighet är inget vi sysslar med.

Jag är jude för att jag föddes till jude. Det är inte mitt fel. Jag skyller på mina föräldrar. Eller som jag brukar kalla dom – judarna!

Jag tror inte på Gud, jag ogillar traditionerna, jag tycker att organiserad religion över huvud taget känns obehagligt. Så varför kallar jag mig jude?

Ska sanningen fram så är det helt enkelt så att man inte kommer undan. Judendomen är inte min religion. Även om det är en religion jag fått och därför också fått lära mig väldigt mycket om. Jag gick i judisk skola mina tio första skolår. Jag anser att jag fått lära mig myten om det judiska folket, myten om den judiska tron – kort sagt – den judiska kulturen sedan barnsben. Det är en del av min kulturella identitet. Jag är också svensk – det är också en del av min kulturella identitet – och jag kan lika lite glömma Astrid Lindgren – som att jag skulle kunna glömma berättelsen om uttåget ur Egypten. Jag är också man, och jag är vit, och en massa andra saker, som inte är lika viktiga som just man, men framför allt vit.

Ingen av dom här sakerna är något jag valt. Det är identiteter som tilldelats mig och just häri ligger problemets kärna. För även om det skulle vara så att jag valde att sluta tro på dom, så skulle ingen annan göra det. Jag vet för jag har försökt.

I flera år gjorde jag uppror mot det judiska med allt det ursinne och den vilja mitt yngre jag kunde uppbåda. Men till ingen nytta. För även om jag slutar definiera mig som jude, så kommer andra fortfarande att se mig så.

Min familj till att börja med… Men även alla andra. Jag säger till folk att jag är jude så fort jag kan när jag träffar nya människor. Det är bättre än att dom kanske får höra det senare, strax efter att dom dragit det där judeskämtet om Auschwitz dom gillar så mycket, eller ännu värre, att man direkt får frågan: "Var kommer du ifrån?". Jag kommer från Sverige! "Ja, men var kommer du ifrån egentligen?" Bergshamra, strax utanför Stockholm! "Kom igen, varför är du så mörk?" – För att jag är jude! Okej?

Så på något sätt måste jag förhålla mig till det. Så jag har valt att definiera det som en kulturell identitet, och jag väljer själv hur jag definierar den, vilka delar jag väljer att tro på. Jag har förlikat mig med att jag antagligen aldrig kommer att förlika mig med min judiska identitet. Men jag bär den med mig. Jag har nämligen lärt mig en del av min judiska uppväxt som jag faktiskt gillar.

Judendomen är en kultur som uppmuntrar kritiskt tänkande. Mina lärare sa alltid att judendomen handlade inte om att tro på det som stod i Bibeln, det gällde att tolka det som stod. Jag tycker dock att det är lite dumt att tolka något man inte ens håller med om från början. Vilket är ett exempel på kritiskt tänkande – alltså måste jag vara jude. Och nummer två. Det verkar lite provocerande på folk att man inte bara släpper det. Det går inte att släppa. Det är som att jag skulle gå fram till dig och kräva att du släpper din svenskhet. Kom igen, det där är ju bara något du håller fast vid. Glöm Astrid Lindgren, glöm midsommar, lucia, nationalsången och svenska språket. Det går inte. Även om man tycker att allt bara är skit.

Men glaset är ändå halvfullt. Vissa blir provocerade av att man kallar sig jude – och jag gillar att provocera. Så det är därför jag är jude – om det stör dig – bra! Det stör mig med!

Konsten att prata MED inte OM

Postad av Ung&Dum Crew > Maja : 22 Februari 15:19 Kommentarer (0)

Idag anordnas Public Servicedagen på Münchenbryggeriet i Stockholm. Värdarna för dagen (SvT, Sveriges Radio och Utbildningsradion) vill, enligt inbjudan, öppna upp för intressanta diskussioner om public service roll i det svenska medielandskapet. En av punkterna på agendan var Barnen är vår framtid – men är vi deras? Om vi bortser från att de använder den gamla klyschan barnen är vår framtid, så är ändå ämnet en intressant punkt. Hur ska public service nå barn och unga och vara relevanta utifrån deras villkor.

Tyvärr gör de samma misstag som alltid görs när barn- och ungdomsfrågor ska diskuteras, de håller debatten för sig själva. De bestämmer sig för att det är bra mycket mer intressant att prata OM barn och unga än MED barn och unga. För att reda ut hur Public Service ska nå barn och unga bestämmer de sig för att samla en panel enbart bestående av vuxna. Mitt förslag till Public Service är att om ni vill verka relevanta, prata med er målgrupp inte om dem. Fråga målgruppen själva vad de gillar, vad de är intresserade av och på vilket sätt de vill ta del av public service. Sluta behandla barn och unga som något besvärligt som det är bättre om några "experter" tycker till om. Ta ert uppdrag på allvar för i helvete!

Om ni fortfarande tycker att detta verkar lite otydligt, se det här klippet så kanske ni fattar vad jag menar.




För att läsa mer om Debatten se panelmedlemmen Richard Gatarskis blogg

Men du kan ju skriva!

Postad av Gästbloggare > Sedef Ünlü förbundssekreterare Turkiska Ungdomsförbundet : 22 Februari 10:27 Kommentarer (0)

Sedef Ünlü är förbundssekreterare för Turkiska Ungdomsförbundet. Här skriver hon om vilka fördomar hon har bemött utifrån att hon har ett utseende som inte klassas som klassiskt svenskt.

Jag sitter i ett av grupprummen på universitetsbiblioteket på Stockholms universitet. Det är min allra första kurs på utbildningen och vi har fått i uppgift att skriva ihop ett arbete tillsammans med totala främlingar. Efter att ha bekantat oss lite väl ytligt, framkommer det att jag är den enda med utländsk bakgrund. Situationen var inget jag var ovan vid, men jag skulle inom den kommande timmen utsättas för mitt livs första rasistiska bemötande.

Jag satte mig bredvid min studiekamrat framför dataskärmen och tänkte att jag skulle hjälpa till med meningsformuleringarna, vilket man gör under ett grupparbete. Efter att ha inflikat med diverse korrigeringar och några omformuleringar, tittar min studiekamrat på mig med vidöppna, häpna ögon och säger:
- "Men, du kan ju verkligen skriva!", och ler glatt.
Antagligen trodde hon att hon gav mig en smickrande kommentar.

Frågan kring om man har blivit utsatt av ett rasistiskt påhopp eller tillmäle är, enligt mig, förhållandevis subjektivt. Det är en fråga om personen känner sig kränkt eller inte, som vi kan bedöma bemötandet som rasistiskt eller ej. I situationen ovan, var det inge snack om saken att jag, med min turkiska härkomst, kände mig kränkt. Eller snarare faktumet att min studiekamrat med beaktande av mitt yttre valde att döma mig i förväg och förutsatte att jag var dålig på svensk skrift. Någon mer direkt eller aggressivt rasistiskt bemötande har jag inte upplevt. Men jag anser att graden av kränkningen inte är så värst väsentlig när resultatet är bevittnandet av rasism. Om ni undrar vad jag svarade, var det väldigt simpelt. Jag sade:
- "Ja, det är väl självklart. Vi har blivit intagna på samma snitt och samma villkor."

Det framkom senare att min studiekamrat bodde i innerstan, medan jag ute i förorten Botkyrka. Det framkom även att min studiekamrat trodde att Akalla var beläget i kommunen Botkyrka. Sammantaget visa detta på att den form av rasism som somliga utsätts för är grundande i okunskap snarare än i ett hat. Självklart finns det sådana som föds ur ett hat, men som utsatt anser jag att det är viktigt att veta att det ibland kan röra sig om motpartens okunskap.

Därmed vill jag avsluta med att säga att vi bygger broar när vi möts halvvägs och när vi är lyhörda, vi skapar en tolerans när vi förstår varandra och vi kan förhindra rasism om vi delar med oss av vår kunskap, där vi lär och inte fördömer.

Var kommer du ifrån egentligen?

Postad av Ung&Dum Crew > Maja : 21 Februari 15:43 Kommentarer (0)

Gülsen skrev tidigare idag om identitet och etnicitet, hennes inlägg fick mig att tänka på en fråga som jag fick höra för ett tag sen. Jag var hemma hos mina föräldrar och vi stod i köket och pratade om vad jag hade gjort på nyår. När jag nämnde Ilnaz namn tittade min mamma på mig och ställde frågan. Var kommer Ilnaz ifrån? Jag svarade Täby och min mamma förtydligade sin fråga, Var kommer hon ifrån egentligen? Varför min mamma ville veta var Ilnaz egentligen kommer ifrån vet inte jag. Den frågan har till exempel aldrig kommit upp de gånger jag pratat om Elin, Johanna eller någon av alla de Josephine som jag umgås med. I vilket fall som helst var jag tvungen att svara att jag inte visste, för den frågan hade aldrig kommit upp när jag och Ilnaz hängt. Vi har lagt vår tid på att prata om saker vi tyckt varit mer intressant.

Några veckor senare gick jag och Ilnaz på ett seminarium med Miklo, där de presenterade sin undersökning av personer som själva säger att de bor i miljonprogrammen. I undersökningen hade Miklo ställt frågan hur många som kände sig som svenska och 51,9% svarade att de gjorde det. Den siffran tycker jag egentligen inte är speciellt intressant (varför frågan ställdes går ju att säga en himla massa om men det blir nog ett annat inlägg). Det finns så många frågor kring vad det egentligen är att vara svensk och själv se sig om en svensk för att jag ska lägga någon större vikt vid en sådan fråga. Vad som är mer intressant hade väl varit att ställa frågan hur många som tror att andra skulle uppfatta dem som svenska. Jag tror att i svaret på den frågan hittar vi en siffra på hur många som upplever rasismen i samhället, hur många som upplever att de får ett annat bemötande utifrån hur de ser ut. Hur många som får frågan, var kommer du ifrån egentligen?

Efter seminariet pratade vi ganska mycket om det. Ilnaz berättade att även om hon är född i Sverige, bott här i hela sitt liv och definitivt ser sig själv som svensk, så är det ingen annan som gör det. Hennes föräldrar kommer ifrån Iran och även om Ilnaz själv aldrig varit i Iran så skulle de flesta säga att hon är Iranier, att det är där hon egentligen är ifrån.

Vad skulle då göra Ilnaz svensk och vad krävs för att få identifiera sig själv som svensk? Om jag utgår från mig själv så identifierar ju jag mig som svensk, men när jag är ute och reser och träffar personer från andra länder är det väldigt sällan de tror att jag är svensk. Det jag oftast får höra är "du kan ju inte vara svensk, du pratar för mycket och du vevar alldeles för mycket med armarna när du pratar".

Vi går alla runt med massa föreställningar om hur svenskar och icke-svenskar ska bete sig och vara. Utgår man från de föreställningarna så ses tydligen varken jag eller Ilnaz som svenskar. Men det finns en stor skillnad mellan att jag inte uppfattas som svensk och att Ilnaz inte gör det. För även om jag pratar mycket, vevar som en väderkvarn med armarna och tar lite mer på folk än vad en "riktig" svensk borde göra, så påverkar inte det mina möjligheter negativt. Mitt namn är fortfarande ofarligt och svenskklingande, jag har visserligen bruna ögon, men en blek och glåmig svensk hud. Det finns inget med mig som är hotande och annorlunda och läskigt. Ilnaz däremot, ni hör ju bara på hennes namn att hon inte kan vara en "riktig" svensk, med allt vad det innebär, och det påverkar till exempel hennes möjligheter att få jobb negativt.

Frågan som vi borde ställa oss själva är, varför har vi ett behov av att veta var någon kommer ifrån egentligen? Vad tillskriver vi personen för egenskaper när vi har svaret?



Etnisk identitet, inte så jävla lätt!

Postad av Ung&Dum Crew > Gülsen : 21 Februari 09:50 Kommentarer (0)

Jag och en kompis fikade häromdagen och började då att prata om var vi vill begravas. Det låter kanske lite konstigt att vi satt och pratade om våra begravningar, ingen av oss har en dödlig sjukdom eller är speciellt deprimerade. Men vi är båda splittrade. Det vi kom fram till var att vi varken känner oss eller blir uppfattade som turkar eller svenskar. Det gör att det blir svårt att veta i vilket land som vi ville att våra kroppar skulle stanna efter att vi dött. Där vi vill begravas vill vi känna en imaginär gemenskap. Där vill vi känna oss hemma, men varken Sverige eller Turkiet känns som hemma för oss.

Innan jag går vidare, vill jag skriva min definition av etnicitet. Man kan säga att etnisk identitet är en kollektiv känsla av grupptillhörighet som är social konstruerad i relation till andra grupper. Denna etniska grupp definierar sig själva ("vi svenskar") och definierar av andra ("dem svenskar") som en särskilt föreställt kategori, med hänvisning till ett framhävande av kulturell och social särprägel i jämförelse med andra kategorier. Det varierar hur gruppens särprägel framhävas, till exempel genom ett gemensamt språk, historia, territorium, religion, kultur och politisk organisation. Etnicitet är också bunden till sammanhang, tid och rum, och är alltså föränderlig. I Afrika betraktas jag som vit, i Thailand som europé, i Turkiet som svensk eller tysk och i Sverige som turk eller invandrare.

Gränserna mellan vad som är svenskt eller turkiskt (eller andra etniciteter) är definitionsmässig gråzon. Både jag och min kompis är födda i Sverige, vi är svensk medborgare och har EU-pass. Våra föräldrar är födda i Turkiet, men de har bott mer än hälften av sina liv i Sverige. Jag och min kompis brukar besöka våra släktingar eller/och semestra i Turkiet några veckor i snitt vartannat år. Svenska och turkiska kan vi flytande. Om någon på gatan skulle gissa om vi är turkar eller svenskar bara baserad på vår utseende, skulle nog flera gissa på att vi är turkar. Vi känner eller uppfattas varken som en del av nationssamhörigheten här i Sverige eller i Turkiet. Min och kompis grad av (o)likhet är flytande och inte vattentät, och varierar beroende på födelseland, medborgarskap, blodsband, språk, utseende och nation

Man brukar säga att en man som befinner sig i en omgivning med bara kvinnor blir med medveten om sin manlighet än en som uteslutande umgås med andra män. Samma formel kan appliceras till varför jag och min kompis, och säkert många som är samma situation som oss, funderingar kring vår etniska tillhörighet. En som känner sig och uppfattas som svensk och som bor i Sverige och umgås med människor som känner sig och uppfattas som svenskar, kanske inte är medveten om sin etniska tillhörighet, till skillnad från någon som är samma position som jag. Jag definierar mig som kvinna, heterosexuell och muslim, och har inget problem att kategorisera mig i dessa sociala grupperingar. Dock när det kommer till etnicitet är det en definitionsmässig gråzon för mig. Detta kan jämföras med människor inte vill eller kan definiera sin sexuella identitet.

Du ska vara tacksam!

Postad av Gästbloggare > Hanna Fäste, moderedaktör Piraja : 18 Februari 10:58 Kommentarer (0)

Hanna Fäste är moderedaktör för Piraja och en grym skribent. Vi bad henne skriva om hennes erfarenhet av att vara ung och förväntas jobba gratis.

Bland det första (och viktigaste) min textlärare på gymnasiet berättade för oss elever var att alltid kräva betalt om våra texter blev publicerade någonstans. "Det är väl klart som korvspad" tänkte jag naivt, men att en publicerad artikel i tidningen inte var lika med kosing i fickan var något jag kort därefter skulle få erfara. 


Sommaren innan jag skulle fylla 18 år ville jag bara skriva. Jag mailade lokala tidningar och fick napp på en av dem. Jag skulle få skriva frilansartiklar när det behövdes och jag minns hur obeskrivligt stolt jag var. 
Prydligt och ordentligt skickade jag in mina artiklar samt en faktura och vaknade tidigt morgonen den 25e, då lönen skulle trilla in. Men bankkontot ekade tomt. När jag mailade redaktören på tidningen fick jag inget svar, när jag ringde från mitt mobilnummer kopplades jag till en telefonsvarare, och när jag slutligen (efter att ha ringt från hemligt nummer) fick tag på henne fick jag höra diverse ursäkter. Min faktura hade lämnats in försent/glömts/tappats bort, och jag förväntades snällt vänta till nästa månads utbetalning. Jag skrev fler frilansartiklar och mailade återigen in dem plus en faktura. Den 25e kom, men inte ett endaste öre. Där och då fick jag nog. Jag stålsatte mig, ringde (återigen från ett hemligt nummer) och berättade att jag inte tänkte finna mig i att jobba gratis. Svaret jag fick från redaktören var "du ska vara tacksam över att vi ens publicerar en så pass ung skribent som du"

Det kom som ett slag i ansiktet. Skulle jag inte vara värd någon lön bara för att jag var ung? Jag som tyckte att jag var en av de bästa i min klass och älskade att skriva, tappade hoppet totalt och öppnade inte Microsoft word på flera månader. 
Som tur var började jag till slut sakna ljudet av fingrar mot tangentbord och den här gången var jag stenhård mot olika redaktörer. Om de fick rätten att publicera mina texter, hade jag rätt att få betalt för vartenda ord. Svårare än så är det, och ska det inte, vara. 
Idag har jag, 20 år gammal, ansvar för modesidorna i tidningarna Piraja och Studentmagasinet och har bland annat fått en artikel publicerad i en bilaga till Svenska dagbladet. 
Kom ihåg, högre ålder är aldrig lika med större talang. Och det, kära ni, är något att vara tacksam över.


Foto Johan Ljungquist

Du ska se att det går över

Postad av Gästbloggare > Manitza Håfström, Ordförande RFSL Ungdom Karlstad : 17 Februari 09:58 Kommentarer (2)

Hur många gånger har man inte som ung träffat på äldre "vuxna" människor som antar saker för att det i deras världsbild inte finns några andra alternativ?
Människor tar för givet att du ska vara på ett visst sätt, agera på ett annat, eller att du helt enkelt kommer att förstå saker och ting när du själv blir lika vuxen och "förståndig".

Jag jobbar ideellt som ordförande för RFSL Ungdom (ungdomsförbundet för homo- bi- och transpersoners rättigheter) i Karlstad och har suttit på den posten i två år nu. Inom RFSL ungdoms föreningen har jag varit aktiv sedan 2007.

Vårt arbete innefattar väldigt mycket kontakt med ungdomar i frågor som bland annat handlar om sexualitet och sexuell identitet.
Skrämmande ofta får vi höra hur många unga människor som i förtroende försökt tala med någon vuxen om dessa ämnen, mer eller mindre blir ignorerade i uttryck som "det går nog över när du blir äldre" och "det är bara en fas".
Det kan kännas otroligt att vi fortfarande idag har en sådan utbredd hbtfobi i samhället och ofta kommer dessa kommentarer från "vuxna" människor.

I vårat arbete ingår även att prata med kommunen, landstinget och andra organisation. Vi jobbar till exempel med att få dom att förstå vikten av att en organisation som våran finns i kommunen. Ett ungdomsförbund som drivs av ungdomar för att hjälpa andra ungdomar.

Vi är ofta ute på högstadie- och gymnasieskolor runt om i Värmland och föreläser om bland annat normer och sexuell identitet. Vi tror på att ungdomar kan lära andra ungdomar. Man sitter lite i samma båt om man säger så. I vuxenvärlden har det alltid varit svårt att förstå ungdomars behov (vissa människor tycks ha glömt bort att dom själva var unga en gång i tiden) att få uttrycka sig och vikten av att få vara precis som man vill. Inte alla vill passa in i en färdig mall som talar om hur vi ska vara, hur vi ska se ut, vem vi ska umgås med och framförallt vem vi ska bli kära i.

För att kämpa mot homofobin i dagens samhälle måste man börja någonstans. Och jag tror personligen att det är vi unga som har orken och glöden att kämpa för våra rättigheter.

I Karlstad har vi sedan 2008 jobbat med ett stort projekt- Värmland Pride. Där vi tillsammans med kommunen och andra aktörer samarbetat för att Karlstad varje år ska få ha sin alldeles egna pridedag samt parad.
Jag drog igång det hela som ett projekt då det aldrig tidigare hade funnits likande i Karlstad eller Värmland överhuvudtaget. Det var inte det lättaste kan jag medge. Vi sökte stöd från många håll i kommunen men fick avslag efter avslag då man ansåg att detta inte var en sådan viktig grej. För varför skulle hbtpersoner vilja paradera en gång om året och visa hur stolt man är, när man som heterosexuell inte har det behovet?
Vi fick förklara att det faktiskt inte handlade om att stolt visa upp sin sexuella läggning utan snarare att det handlade om att stå upp för mänskliga rättigheter -oavsett vilken sexuell läggning man än må ha.

Det visade sig ändå vara svårt för till exempel lokala politiker att gå med i paraden och visa sitt stöd (dom var bortresta allihop just den dagen).
Det krävdes ett dödshot 2010 gentemot en av arrangörerna för att Värmland skulle få upp ögonen om hur svårt det kan vara att vara öppen hbtperson i Värmland. Helt plötsligt intresserade sig människor för något många utav oss upplever dagligen. Nu inser man kanske vikten av vårat arbete och det stöd vi behöver från vuxenvärlden för att kunna genomföra till exempel en dag som Värmland Pride och kunna kämpa för att egentligen bara få vara oss själva.

Summan av kardemumman är således att trots motgångar har vi ungdomar rätt att kämpa för våra rättigheter. Och om man ger upp- kommer det aldrig ske någon förändring. Låt inga vuxna tala om för dig att "det går inte" bara för att DE kanske inte orkar ta upp kampen. Så har du orken och kämparglöden -gör något som DU tycker är viktigt och kan påverka ditt liv positivt! Och kom ihåg- oftast är du aldrig ensam, det finns andra ungdomar som du och andra människor som är villiga att kämpa med dig!

För alla oss som skriker när ingen lyssnar

Postad av Ambassadörer & Utbildare > Joakim Book : 16 Februari 12:02 Kommentarer (0)

Joakim Book är en riktigt förbannad ungdom, och skriver på bloggen Med en ny Värld i Sikte. Vi bad honom att skriva även hos oss.

Känner du igen det här?
"Du måste göra dina läxor!"
"Du får inte sitta vid datorn längre!"
"Du måste gå och lägga dig!"


Har någon kanske sagt så till dig?

Vuxna säger till oss att vi inte kan något. Entreprenörerna lärde mig att unga kan massor!
Vuxna säger till oss att vi inte vill något. Ideella föreningar lärde mig att unga vill massor!
Vuxna säger till oss att vi inte gör något. Ungdomar lärde mig att vi gör allt!

För oss ungdomar är inga dörrar stängda. Vi kan göra precis vad vi vill! Åka till Afrika, bygga ett hus eller spela musik hela dagarna! Vi är tillräckligt unga för att ha en "svamphjärna" – den där typen av hjärnor som lär sig snabbt, fattar snabbt och tänker ännu snabbare. Och vi är tillräckligt erfarna och smarta för att hitta lösningarna som ingen annan hittar – fatta det som ingen annan fattar.

Du har säkert hört politiker eller ledare inom näringslivet säga att unga är samhällets framtid – framtida ledare, framtida politiker och en tillgång som kanske kan användas om flera år. Jag vägrar att acceptera det! Vi är ingen förbaskad tillgång för framtiden. Vi är en tillgång nu!

Och vi är framförallt ingen tillgång bara för att vuxna råkar tycka att vi är det. Vi är en tillgång för att vi har någonting som ingen annan har: kreativitet, möjlighet att tänka nytt, annorlunda, fritt, flexibelt och stort! Vi är en tillgång i oss själva – det behöver vi inga äldre att berätta för oss! Därför gör jag uppror mot vuxensamhället och skriker mig hes.

Jag går ifrån datorn när ni börjar lyssna på oss.
Jag går och lägger mig när lärare, föräldrar och politiker tycker att det jag säger är viktigt.
Jag gör mina läxor när de är utvecklande och faktiskt lär mig någonting.

Innan dess ska jag skrika tills jag blir ordentligt hes! Unga kan! Unga vill! Unga gör!

Ung&Dum kommer att förändra världen – ska du med?




Barn och unga är inte framtiden - de är nu!

Postad av Ung&Dum Crew > Olof : 16 Februari 10:16 Kommentarer (0)

De senaste dagarna har vi hänvisat en hel del till barnrätt och förespråkat ett barnrättsperspektiv istället för ett barnperspektiv. Men vad är egentligen barnrätt?

I FN:s konvention om barnets rättigheter beskrivs och fastslås alla barn och ungas rättigheter. Rättigheterna, artiklarna, är lika viktiga var och en för sig som de är till- sammans. De är absoluta och okränkbara. Med rättigheter följer inte skyldigheter för barn och unga. Vi kopplar inte ihop rättigheter med skyldigheter eftersom rättigheterna i Barnkonventionen är absoluta. Barn och unga behöver alltså inte prestera på ett visst sätt för att få sina rättigheter tillgodosedda. Det är staten och de vuxna i samhället som har det gemensamma ansvaret för att skapa förutsättningar och möjligheter för att barn och unga ska få sina rättigheter tillgodosedda.

Det är viktigt att barn och unga själva är delaktiga i förverkligandet av rättigheterna. För att nå detta krävs det att samhällets samlade värderingar, normsystem och strukturer inte hindrar barn och ungas rättigheter. Idag hindras många barn och unga genom en nedvärderande barnsyn. Genom att fokusera på ett barnrättsperspektiv kan vi med hjälp av Barnkonventionen ändra synen på barn och unga och de normsystem som verkar tvingande och begränsande i barn och ungas vardag. Med ett barnrättsperspektiv kan vi börja problematisera vuxnas makt över barn och unga.

Vi vill stärka bilden av att barn och unga är en viktig resurs och självklar del av samhället. När det talas om barn och unga idag talas det ofta i termer av att de ska vårdas och beskyddas, att de är vår framtid, att de förstår när de blir äldre eller att de inte kan ta egna välgrundade beslut. Detta synsätt vill vi bryta. Barn och unga ska sättas i främsta rummet där barns och ungas behov, viljor, åsikter och upplevelser värderas likvärdigt med vuxnas. Vi ser barn som fullvärdiga medborgare, som kompetenta och unika individer som är värdefulla och viktiga här och nu.

För att utjämna ojämna maktförhållanden och skapa en icke-diskriminerande tillvaro som inte begränsar barn och unga i deras vardag måste vi börja problematisera normsystemen i grunden. Barn och unga måste få förutsättningar att ta makt över sina egna liv och bryta med de normer som de upplever som tvingande och begränsande. Att frigöra oss från de begränsningar som kommer med normer kring åldern och "svenskhet" är ett måste för att förverkliga Barnkonventionen och öka alla barn och ungas handlingsutrymme.


Från cowboymakt till sheriffmakt

Postad av Gästbloggare > Frida Mörtlund, Vi Unga : 15 Februari 11:53 Kommentarer (0)

Frida Mörtlund är projektledare för Vi Ungas projekt Mod att Mäta. Här under skriver hon om Vi Ungas syn på makt.

Vi tänker oss en scen ur en cowboyfilm. Hästhovar klapprar, countrymusiken spelar och en cowboy skjuter vilt omkring sig. Cowboyen är den som syns, hörs och som skjuter snabbast. Genom sina vapen och sin häst får hen en maktposition.
Vi skulle kunna jämföra det med läraren som i snitt pratar två tredjedelar av tiden i ett klassrum. Eller när jag står i talarstolen på årsmötet och pratar högt och stolt om mitt förslag till ett nytt projekt för organisationen jag är aktiv i.

Men om vi tänker lite till, så kanske vi inser att cowboyen inte kan styra helt själv. Ranchägaren skapar cowboyens förutsättningar. Hen finns i bakgrunden och syns inte så mycket på ranchen, men ändå har hen makten att säga vad cowboyen ska lägga sin tid på.
Och på samma sätt så är läraren som pratar två tredjedelar av tiden i ett klassrum kanske styrd av en rektor eller en skollag. Och när jag pratar så mycket i talarstolen gör jag kanske det för att frågan jag driver fått så mycket på plats på mötets dagordning, eftersom styrelsen anser att "min fråga" är viktig.

Men det stannar inte där. Du vet sherifferna i cowboyfilmen? Polisen, de som säger vad som är rätt och vad som är fel. Sheriffmakten är den allra svåraste att se. Det handlar om normer, sånt vi ofta inte alls tänker på eftersom att vi ser det som det "normala". Men allt det där som ses som normalt är sånt som du och jag förhåller oss till varenda sekund. Ibland bryter vi mot det som ses som normalt och då reagerar ofta folk på det, till exempel genom att ställa nyfikna frågor eller att bli arga och upprörda.
Det är svårt att säga vilken person som har sheriffmakten. Istället handlar sheriffmakten om sätt att vara som återupprepas utan att vi tänker på det, och om att det ofta finns någon som tjänar på dessa beteendemönster. Exempelvis tjänar klädindustrin på att det finns normer om hur vi ska klä oss, som förändras från säsong till säsong, vilket gör att de kan sälja in sina nya klädkollektioner hela tiden.

Ibland är inte saker det de verkar vara. Om vi ska kunna förändra makt och arbeta för en mer rättvis maktfördelning i våra relationer, i skolan eller i organisationen vi är med i, så måste vi se på makt ur flera olika perspektiv.

Bli arg på ramen istället för tavlan

Postad av Ung&Dum Crew > Sandra : 15 Februari 08:13 Kommentarer (0)

Tänk dig att du står framför en tavla. Tavlan är vacker och har en massa färger i en härlig kombination. Rosa, grönt, blått, svart och gult.

Men ganska snart blir du irriterad på att en färg inte riktigt passar in. Det skär sig lite med den rosa färgen. Bilden skulle bli mer enhetlig om det rosa togs bort. Punkt. Du har denna bestämda uppfattning ända tills din kompis kommer och ställer sig bredvid, tittar på tavlan, och säger "Fy vad dåligt! Bara för att ramen är orange så ser det rosa på tavlan jättefult ut!"

Du hajar till. När du tittar på tavlan igen ser du att din kompis har rätt. Det är den orangea ramen som är problemet. Utan den hade den rosa färgen passat lika bra in i tavlan som alla andra färger.

Precis såhär är det i verkligheten. Vi hajar till för att vissa människor inte riktigt passar in i bilden, men vi glömmer att det är på grund av att det finns en ram, en föreställning som de inte matchar. En norm.
Norm betyder oskriven regel kan man säga, och handlar om hur vi förväntar oss att människor ska se ut och vara. Normen är som en ram kan man säga. Normen gör att vissa saker och människor passar in i bilden. Och att vissa inte gör det.

Det är inte färgen rosa det är fel på, det är att ramen ser ut som den gör som är problemet. Precis som att det inte är t.ex. homosexuella det är fel på utan det är normen att alla är heterosexuella som är problemet. Detta kallas i folkmun för normkritik.
Att se omvärlden på det här sättet är att vara medveten om, och ifrågasätta, normen som skapar ramar för vissa som passar in och inte. Istället för att vara kritisk till dem som "inte passar in".
Ung&Dum jobbar utifrån ett normkritiskt synsätt. Istället för att prata om att det är synd om barn och unga eller "icke-svenskar" så pratar vi om att det finns normer om hur man är vuxen och hur man är svensk.

Om världen vore lite mer normkritisk skulle den vara lite bättre.



Kul med så många unga här!

Postad av Gästbloggare > Erik Wagner : 14 Februari 14:20 Kommentarer (0)

Erik Wagner har flera års erfarenhet från ungdomsorganisationer, och skriver här om hur det är att vara ung och engagerad.

När jag var 24 år tog jag steget från ett engagemang i en ungdomsorganisation in i en organisation för vuxna. En plats i den riksstyrelsen lockade förstås, en möjlighet att komma in i ett delvis nytt sammanhang och bli berikad och berika andra med mina perspektiv.

En bestående känsla efter de fyra år det totalt blev var att jag lärde mig att jag var väldigt bra på något. Jag hade själv börjat tvivla och kände att jag tappade förmågan. Åren i ungdomsorganisationen hade satt sina spår och mitt självförtroende på just denna punkt sviktade. Men det nya gänget uppskattade den här egenskapen och påpekade det ofta, nästan lite väl ofta faktiskt. Men de sa det i positiva ordalag och log snällt. Jag lärde mig snabbt att jag var osedvanligt bra på att vara ung. Väldigt ung.

Jag hade länge gått med tron på att jag hade andra kompetenser och erfarenheter som skulle kunna berika den nya organisationen. De två åren innan detta hade jag skrivit debattartiklar och pressmeddelanden med nyhetsvinklar ingen annan sett, jag hade ett jobb där jag varje dag ledde processer och möten och jag hade erfarenhet att kanalisera medlemmars engagemang från tre olika organisationer. Men detta fick andra ägna sig åt. Det sågs inte som ett problem att tre ledamöter under styrelsemötena inte sa något. Vuxna människor talar väl när de har något att säga?

Vi vet nog alla att alla vuxna inte talar i en större grupp när de vill säga något. Alla vuxna är inte experter på det de gör. Det är nästan oroväckande när man inser att det sällan är så. På samma sätt gillar inte unga (gissar jag) att vara kuttersmycken. Lite skön dekoration.

Som alla maktordningar slå även åldersmaktordning åt bägge håll. Många pensionärer förvisas till åskådarbänken och många vuxna ges inte en ärlig chans i samråd med unga, för de är ju trots allt vuxna – det vet vi ju hur de är…
Jag hade styrelsekollegor som i varje inlägg när de refererade till mig anspelade på min ålder. Jag fick inbjudningar till distriktsårsmöten och föreningsträffar i stil med "Om du kommer blir det så bra, vi vill nämligen visa Smedbyn att vi också har unga, trevliga förmågor i vår organisation." Så jag åkte dit och var ung.

Jag var ju ung. Och trevlig. Ett sympatiskt och lite exotiskt inslag i den annars så medelålders och övre medelålders gråa vardagen.

Jag raljerar såklart och tydliggör min beskrivning av organisationen. Så här i efterhand tror jag att det har blivit mycket bättre. Vi har fått in många nya medlemmar i vår organisation och vi är kanske på rätt väg att öppna upp maktstrukturer internt. Jag drömmer om en dag då varje enskild medlems kompetens och engagemang får berika oss andra. Samtidigt har jag mardrömmar om att jag själv är eller blir en gubbe som utbrister "Så kul att det är så många unga här". Kul? Som ett underhållande inslag i den annars så gråa vardagen… Dessutom är det ett uttryck som indirekt säger att det är mindre kul när personer av annan ålder är på plats.



Bloggens andra vecka

Postad av Ung&Dum Crew > Olof : 14 Februari 09:17 Kommentarer (1)

Nu går vi in på vecka två med bloggen. Förra veckan så skrev vi mycket om åldersmaktsordningen och det kommer vi att göra även fortsättningen. Den här veckan kommer vi att bland annat ta upp hur barn och ungas kompetens och engagemang värderas. Något som Sandra skrev lite om förra veckan när hon tog upp att SCB inte frågor någon under 18 i sina undersökningar , trots att de ställer frågor om till exempel hur det är i skolan. Sandras inlägg visar på något som är väldigt vanligt, vuxenvärldens nedvärderande bild av att barn och unga inte på ett rättvist sätt skulle kunna utvärdera sin egen situation.

Den nedvärderande barnsynen syns även i samhälleliga föreställningar av vem det är som är kompetent och erfaren. Det finns en stark föreställning att det är de vuxna som har den "verkliga" förmågan, kompetensen och kunskapen. Att rakt av köpa de nedvärderande föreställningarna av barn och unga är väldigt vanligt och få reflekterar över vad det verkligen får för konsekvenser. Många tillskriver vuxna större erfarenhet än barn och sätter en stort punkt efter det påståendet. Men eftersom erfarenhet och kompetens är tomma ord utan innebörd då det inte sätts in i ett sammanhang undrar vi alltid; erfarenhet och kompetens av VAD? Hur det är att vara elev i skolan? Barn och ungas politiska intressen? Hur det är att växa upp med alkoholiserade föräldrar? Hur infrastrukturen ska ändras så skolvägen upplevs som trygg, och så vidare in det oändliga. Precisera vad för slags erfarenhet vi är ute efter, annars söker du inte svaren från de VERKLIGA experterna.

Andra klassens medborgare
Att barn och ungas kompetens och förmåga nedvärderas leder även till att barn och unga inte ses som fullvärdiga medborgare. När vi pratar om barn och unga pratar vi om dem som "vår framtid" eller något vi måste "fostra" inför deras stundande "vuxendom". Att du som barn ska läras så att du i framtiden, när du blivit vuxen, kan bidra och göra positiva saker för samhället. Tiden dessförinnan, barndomen, är en passiv transportstrecka där du ska läras upp, av vuxna. I forskning så pratas det om detta i termer av barn kan liknas med "human becoming" medan vuxna är "human being".

Det är på hög tid att vi bryter med dessa föreställningar av barn/ugna och vuxna. Vi vet för mycket om åldersmaktordningen och dess komponenter för att fortsätta blunda för den. Framförallt vet vi att ålder handlar om makt, makt som ska utjämnas.


Mäktig eller lillgammal?

Postad av Ung&Dum Crew > Maja : 11 Februari 16:34 Kommentarer (0)

Som Olof skrev tidigare idag så är språket en del av det sätt som vuxenvärldens nedvärderande syn på barn och unga visar sig. Språket visar vår bild av verkligheten och när språkbruket blir nedvärderande så förvandlas det till en maktutövning. Sveriges Radio har idag gjort ett program om ordet Lillgammal, om vad det ordet betyder och vad det egentligen betyder för vår syn på barn.

I programmet intervjuas Carl Henrik som blev känd genom ett youtube-klipp där han intervjuas om sina spårvagnskunskaper när Spårväg City i Stockholm skulle invigas. Carl Henrik är en av Europas främsta spårvagnsexperter, men har på grund av sin ålder blivit stämplad som "lillgammal" istället för bara väldigt kunnig. Carl Henrik säger i intervjun med P1 att kunskap är makt. Det fick mig att fundera, är det därför vi använder ordet lillgammal? Genom kunskap blir vi tagna på allvar, och på så sätt får vi mer makt. Det är helt enkelt för läskigt att ett barn eller ung person, sitter inne på så mycket kunskap att de får makt. Därför använder vuxenvärlden språket som ett sätt att trycka ner barnen igen, tillbaka till sin plats, där de inte har makt. Därför används ordet lillgammal, för att förlöjliga kunskapen. Carl Henrik är inte allmänbildad, Carl Henrik är lillgammal och har snöat in på spårvagnar. På så sätt blir inte Carl Henriks kunskap ett hot mot vuxenvärlden.

Programmet tar sedan upp en massa mer aspekter om vad lillgammal kommer ifrån och på vilket sätt det är ett sätt att förlöjliga barn. Jag tycker verkligen att de som använder ordet lillgammal borde lyssna på programmet!

Vad betyder ordet lillgammal för dig? Är det ett nedvärderande ord?


Om ålder och makt

Postad av Ung&Dum Crew > Olof : 11 Februari 10:56 Kommentarer (0)

Jag har tidigare skrivit om just ålder som maktordning här på bloggen. Om hur det är en maktordning vi inte tänker på för att den anses rättvis på något sätt, vi har alla varit unga och vi kommer alla växa ifrån det. Men ålder som maktordning har fler aspekter än så.

Barn/ung ska vara motsatts till vuxna
När vi tittar på vilka normer och föreställningar kring barn, unga och vuxna kan vi identifiera en rad olika saker. Att barn/unga förväntas vara på ett sätt och vuxna på ett helt annat, nästan alltid det motsatta. Ett exempel är att vuxna ses som ansvartagande, och då ska barn/unga vara motsats till det, alltså ansvarslösa och slarviga. Vissa menar att det är just så det är, men när vi tittar på hur det egentligen ser ut så ser vi massa barn och unga som tar ett otroligt stort ansvar, precis som vuxna. Poängen blir att vi alla är ansvartagande, att det inte har med ålder att göra. Det är det som blir tokigt när vi ska måla ut barn/unga som motsats till vuxna. Att de inte tillåts vara allt de är och vill vara.

Nedvärderande barnsyn
Tyvärr så stannar det inte vid att barn och unga inte ges möjlighet att ta roller eller positioner som traditionellt sätt tillskrivs de vuxna. Vi ser att det finns en generell nedvärderande syn på barn och ungas förmåga, kompetens och kunskap. Barn och ungas initiativ, kunskaper och intressen förminskas, görs oviktiga, dumförklaras och förlöjligas i relation till de vuxnas. Detta syns till exempel i språket, när barn används som etikett för att visa att något är sämre eller dåligt. Som i skillnaden mellan idrott och barnidrott, teater och barnteater, eller i begrepp som barnslig, väx upp, omogen.

Vad tycker ni som läser bloggen? Vad har ni varit med om när det gäller ålder och makt? Kommentera gärna inlägget eller maila oss på ungochdum@svea.org.

12 år och slagpåse

Postad av Ung&Dum Crew > Ung&Dum : 10 Februari 15:59 Kommentarer (0)

Som vi skrivit tidigare på bloggen så är kombinationen ung och framgångsrik något som gör att du blir en måltavla för kritik. Någon som vet det är tolvåriga modebloggaren Chloé Schuterman. Det hela började när Chloé och hennes mamma var med i Förkväll på TV4 våren 2010. Kommentarerna och blogginläggen om klippet gick långt förbi gränsen för kritik och vidare till personangrepp. Många skrev att de kräktes och ifrågasatte om Chloé ens hade fått sina mjökltänder än. När mode- och livstilsmagasinet Chic gick ut med nyheten om att Chloé skulle blogga för dem vaknade kritikerna upp igen.

Vi har pratat med Chloé för att höra hur hon har upplevt alla stormar kring henne.

- De som läser min blogg är många som är i min ålder och tittar man på andra modebloggare är de typ 25. Jag tycker inte att de i min ålder bara ska läsa det som de bloggarna skriver. Dom skriver ju rätt mycket om festande, då tycker jag att de borde läsa om det jag skriver istället, säger Chloé.

Chloé säger också att folk får tycka vad de vill om henne, om de inte gillar henne är det upp till dem. Hon läser i alla fall inte vad folk brukar skriva om henne. När det gäller kritiken mot henne tror hon att mycket beror på hennes ålder, hade hon varit äldre hade det inte alls setts på samma sätt. Något annat som hon tror gör att folk stör sig på henne är att det är just mode som Chloé skriver om.

- Det hade varit en helt annan sak om jag varit till exempel hockeyproffs, då skulle ingen bry sig. Många ser mode som något ytligt, men för mig är det inte det, förklarar Chloé

Det är inte bara hennes ålder som kritikerna klagar på. Vissa går till och med så långt och påstår att det inte är Chloé själv som skriver, utan att det är hennes mamma Nathalie som skriver för att marknadsföra sin egen klädbutik. Men det är det absolut inte enligt Chloé. Hon tycker att det är konstigt att folk inte tror på att hon kan kunna så mycket om mode som hon gör, bara för att hon är ung.

- De har svårt att se att ett barn kan en massa saker, ändå säger man alltid saker som att barn är framtiden. Sen när barn ska göra saker så ser man inte det, det är så konstigt.

Som en sista fråga till Chloé lät vi henne hälsa till de som gått över gränsen när de kommenterar henne.

- Jag tycker att det är synd att de inte verkar förstå vem jag är, det de har sett av mig på Förkväll som gör att de tycker att jag är hur ytlig som helst, är inte jag. Skulle mina vänner beskriva mig så skulle de säga att jag är tramsig, skojar och gör sånt som de gör. Sen att jag tycker mycket om mode gör inte mig ytlig. Det är mer ytligt att döma mig för att jag är ung.

Duktig trots din ålder?

Postad av Ung&Dum Crew > Maja : 10 Februari 09:13 Kommentarer (0)

Sen jag började jobba med Ung&Dum har jag sprungit på så himla många framgångsrika unga. De är sjukt duktiga på det de gör, jobbar hårt, men stöter alla på liknande bemötande från vuxenvärlden. De blir inte riktigt tagna på allvar. Det verkar nästan som att vuxenvärlden inte kan komma på något roligare än att trycka ner framgångsrika unga rätt ner i skorna. Framförallt om den unge personen kliver utanför normerna och engagerar sig mer än vuxenvärlden hade förväntat sig.

Det finns olika sätt att trycka ner den unga. Det många som jag pratat med stöter på är att de blir ifrågasätta utifrån sin kompetens och ålder. Ofta får de höra "Hur kan du det här, du som är så ung?". En fråga som sedan följs upp med "Hur mycket hjälp får du?" Det verkar som att det finns någon konstig bild av att barn och unga inte kan göra saker själva. Att fråga om den unga har fått hjälp är egentligen en helt störd fråga. Som att få hjälp av andra är det värsta man kan få? Som att hjälp skulle göra att allt ballt som personen lyckats med skulle vara en lögn. Sen glömmer man faktiskt bort att unga kan absolut göra en massa balla grejer helt själva. Oftast kommer den frågan utav att de vuxna inte skulle klara av att göra samma sak och tänker, kan inte jag, kan inte du som är så ung!

När unga sysslar med sådant som vuxenvärlden inte förstår, reagerar vuxenvärlden oftast på två sätt. Om den unga jobbar med något som den vuxna tycker är intressant, men inte kan själv, så kommer frågan; "Varför tycker DU att det här är intressant?" Att vi alla har olika intressen och att intressen inte hänger ihop med ålder är något som vuxenvärlden alltför ofta glömmer. När unga jobbar med något den vuxna inte kan och inte förstår, får de ofta höra en fråga som är ännu mer irriterande. "Vad vill du göra när du blir stor?" I den vuxnas värld finns det nämligen inte en möjlighet att någon kan/vill göra något som den vuxna inte förstår. "Spela dataspel? Det kan man väl inte jobba med?"

När de vuxna äntligen fattat vad den unga personen sysslar med och hur grym den är på att göra just det den gör, då kommer nästa välmenande, men ack så nedvärderande kommentar; "Ta inte på dig för mycket nu!" Det råder nämligen någon slags rädsla för att ungas intressen är som dagsländor, kryp som bara lever en dag och sen dör en snabb smärtfri död. Som att unga inte skulle kunna slutföra något som tar längre än en dag att göra. Och att unga om de misslyckas med att slutföra något skulle bli förkrossade och aldrig hämta sig igen.

Det är dags att vuxna inser att grymma unga som lyckas med sin grej, inte lyckas trots sin ålder. Att ålder över huvud taget inte har med saken att göra. Det enda som gör framgångsrika unga lite grymmare är att de tagit sig förbi alla "välmenande" snaror som vuxenvärlden lagt upp.

Antirasism=verb

Postad av Ung&Dum Crew > Maja : 09 Februari 17:37 Kommentarer (0)

Idag har vi skrivit en del om rasism och antirasism här inne på bloggen. Gülsen skrev om Skapandet av Vi och Dem, och Ola från Ungdom mot Rasism berättade om vad det egentligen är som gjort honom till så sjukt anti. När det gäller rasism och antirasism så har jag funderat en hel del på det den senaste tiden. En sak som jag undrar över är, varför är antirasism ett substantiv?

Det var ett tag sen jag gick ut skolan, men det finns en ramsa som fortfarande sitter fast i mitt bakhuvud.
"Substantiv är namn på ting, till exempel hatt och ring.
Verben säger vad vi gör till exempel ser och hör."
Det som ramsan gör är att tydligt visa vad skillnaden är på just substantiv och verb. Substantiv är något passivt, ett namn som fås och sedan finns kvar för all framtid. Hatten måste bli sjukt trasig innan den förlorar sitt namn. Verben däremot är något vi aktivt måste göra för att få behålla det. Så fort vi stannar och slutar förlorar vi verbet. Det är just därför jag tycker att antirasism borde vara ett verb. Det borde vara självklart för alla att antirasism är något vi bär med oss och hela tiden utövar aktivt.

Alldeles för många säger att de jobbar antirasistiskt eller att de är antirasister, men när det kommer till deras handlingar finns det inget i dem som aktivt jobbar mot rasism. Antirasism är något vi gör varje dag. Det är när vi aktivt tar avstånd mot rasismen och de rasistiska strukturer som finns. Att slåss mot strukturerna kan vara svårt nog, men det kan också handla om att bara säga ifrån när någon uttrycker något som är smygrasistiskt (eller helt klart rasistiskt), eller så kan det vara att utmana sig själv i sina egna uppfattningar och fördomar.

När vi slutar se antirasism som ett substantiv och istället börjar behandla det som ett verb som vi kommer kunna göra något åt rasismen i Sverige.

Därför är jag sjukt anti

Postad av Gästbloggare > Ola Karlman, Ungdom mot Rasism : 09 Februari 12:03 Kommentarer (0)

Vi bad Ola Karlman, ordförande för Ungdom mot Rasism, att skriva om varför han började arbeta antirasistiskt. Läs och njut!


När jag var 14 så blev jag förbannad. Sådär innerligt, magonts-förbannad som man bara blir om något är riktigt ordentligt mycket skräp. Ilskan är något som har påverkat mig varenda dag sen dess och som på många sätt gjort mig till den jag är idag.

Jag är uppväxt i en typiskt svensk medelstor stad i Småland, i ett förhållandevis typiskt arbetarklassområde byggt någon gång tidigt 80-tal. På min skola gick såna som mig, lagom-elever med föräldrar som jobbar kommunalt eller inom vården. Det gick såna som inte var som mig, lagom-elever med väldigt mycket pengar och som bodde i stora flervåningsvillor långt bortom utsikten jag hade från balkongen i mitt hyreshus från tidigt 80-tal.

Det gick såna som kanske var väldigt mycket som mig, fast ändå inte.

Vi kanske var lika på så vis att våra föräldrar gjorde ungefär samma sak. Några av dem hade till och med föräldrar som jobbade på samma arbetsplats som mina. Vi brukade skämta om att våra morsor "torkar tant-rumpa". Jag jobbade själv med det sen. Då hade jag slutat skämta.

Men vi var också så väldigt olika.

Jag fick aldrig frågan vart jag kom ifrån, Mirzad fick alltid frågan. Jag behövde aldrig förklara varför jag inte åt de där torra fläskkorvarna som mattanterna så kärleksfullt hade lagat till oss, Zainab fick alltid förklara. Jag behövde aldrig vara rädd för att få lägre betyg för att jag var född i fel land, Rima var alltid rädd.

När jag var 14 så märkte jag för första gången att världen på många sätt är en påse med riktigt gammalt skräp som man helst bara vill förpassa till den historiska soptippen. Människor är inte alltid människor - ibland för att de har fel kön, ibland för att de är födda i fel land eller tror på fel gud. Rasism och intolerans förpestar och förblindar.

Normer, oskrivna regler om hur människor ska se ut och hur människor ska vara, gör så att det blir relevant för oss att dela in människor i "vi" och i "dom". Detta vi-och-dom-tänkandet skapar distans mellan människor som kanske annars hade haft jättemycket gemensamt. Jag och Mirzad hade morsor som torkade tant-rumpa, något som gjorde att vi kunde skämta tillsammans. Om vi hade distanserat oss så hade vi aldrig fått veta och vi hade sannolikt varit en nära vän fattigare.

Rasism är en del av samhället och därmed också en del av oss. Rasism gör att människor medvetet eller omedvetet tar ifrån andra människor deras rättigheter, deras värde och deras framtidstro. Det gör att vi distanserar oss ifrån varandra. Vare sig det är genom anti-moskédemonstrationer eller slag på käften så är rasism ett ok som finns med oss, överallt och hela tiden.

Och det är först när vi vågar erkänna att rasismen faktiskt existerar, som vi kan få den att försvinna. Rädslan över att erkänna försätter oss istället i fångenskap. Rasism är en vardag och det är en vardag som jag är så sjukt anti – därför är jag antirasist!

Skapandet av Vi och Dem

Postad av > Gülsen : 09 Februari 09:34 Kommentarer (1)

Jag är på perrongen och väntar på de som ska kliva av på tunnelbanan så jag kan kliva in. Helt plötsligt säger den främmande tanten som står bredvid mig att ”här i Sverige väntar vi på att folk ska kliva av innan vi stiger på, nä men det är väl inte såna som du har erfarenhet av”. Sedan muttrar hon något och kliver in. Jag blir förvånad och stum, och vet inte riktigt vad jag ska säga. Eftersom jag just där och just då inte förväntade mig någon sådan kommentar. För jag stod ju där och väntade. Tanten hade en föreställning om att jag inte visste att man väntade på dem som ska kliva av, och grupperade mig som ”såna”. Förmodligen på grund av mitt icke-svenska utseende. Genom att uppläxa mig och glorifiera och klassificera Sverige som ett enhetlig ”vi” som väntar påvisar det hennes föreställningsvärld. Genom vi-och-dem tänkandet skapas alltså grupperingar, föreställningar och i sin tur makt.

Begreppet vi-och-dem används ofta för att beskriva hur "vi" är "de andras" motsats. Genom tanten använder ett ”vi” som representeras av henne skapar hon även ”dem” där jag i detta sammanhang fick representera. Oftast har man en negativ framställning av ”de andra” som i sin tur innebär att det blir en positiv framställning av ”oss”, som denna tant hade. ”De andra” vet inte att man väntar på människor som ska kliva av på tunnelbanan, till skillnad på ”vi”. "De andra" besitter omvänd spegelbild till de egenskaper som "vi" har. Genom att till exempel skapa Mellanöstern eller invandrare som "de andra" skapar Europa eller svenskar samtidigt en positiv självbild av sig själva.

Men den figur som i ena stunden används för att definiera ett "de andra" kan i en annan situation hänskjutas till "vi". Om hon till exempel var i Turkiet, skulle någon turk kunna säga till tanten att ”här i Turkiet väntar vi på att folk ska kliva av innan vi stiger på, nä men det är väl inte såna som du har erfarenhet av”. Alltså kan man både vara ett ”vi” och samtidigt ”det andra”, beroende på sammanhang, rum och tid.

Varför får ingen under 18 frågan?

Postad av Ung&Dum Crew > Sandra : 08 Februari 15:11 Kommentarer (0)

Vem vet bäst hur det är i förskolan, grundskolan och gymnasieskolan? Det gör förstås eleverna som går där. Det är barn och ungas åsikter och erfarenheter som man borde lyssna på när man gör undersökningar av skolan. Men av någon anledning funkar det inte alltid på det sättet.

SCB (Statistiska Centralbyrån) genomför varje år undersökningar som handlar om hur nöjda invånarna i en kommun är med olika områden. De som är med i undersökningen väljs slumpvis ut och får svara på en skala 1-10 hur nöjda de är med olika saker, såsom cykelvägar, idrottsanläggningar, äldreomsorg och… just det. Skolan. Förskolan, grundskolan och gymnasieskolan ska det tyckas till om. Sedan kan kommuners kvalitet på olika områden jämföras. Man kan se vilken kommun som har de nöjdaste invånarna. Kommunerna kan sedan inspireras av andra kommuner som lyckats bra på ett visst område, och hitta former för att utveckla sig. Dessa undersökningar kan alltså t.ex. ligga som grund till politiska beslut om hur och i vilken riktning man ska utveckla sin kommun. Allt låter ju jättebra!

Men…
Ingen under 18 år har fått delta i undersökningen. Denna undersökning av SCB vänder sig bara till personer som är 18-84 år. Resultaten av hur nöjda invånarna är med förskolan, grundskolan och gymnasieskolan enligt svarsresultaten har alltså inte så stor betydelse, eftersom de som verkligen vet hur det är att vara i skolan inte fått frågan. Detta får följden att man inte får någon korrekt bild av hur skolan egentligen är, vilket minskar chanserna att den kan utvecklas. Framförallt är det inte passande att man jämför olika kommuners skolor.

Genom att inte fråga barn och unga blir jämförelseunderlagen irrelevanta.
Genom att inte ta tillvara på kunskapen hos dem som faktiskt vet bäst hur skolan fungerar, blir politiken snedvriden.
Genom att inte lyssna till barn och unga förlorar man ett stort perspektiv i samhällsdebatten.
Låt barn och unga under 18 få frågan.

Ålder = makt

Postad av > Simon Svensson, Rädda Barnens Ungdomsförbund : 08 Februari 12:10 Kommentarer (0)

Vi har tidigare idag skrivit om åldersmaktordningen. I det här inlägget skriver Simon från Rädda Barnens Ungdomsförbund om hans erfarenhet av hur åldersmaktsordningen tar sig uttryck i vardagen.


När jag gick i högstadiet så hade jag kraftig migrän, ungefär två gånger i månaden så blev jag sängliggande i minst två dygn och kunde knappt röra på mig för att jag hade så ont i huvudet. Klart att det var jobbigt för mig att ha så ont i huvudet, men det jag kommer ihåg mest från den tiden är inte värken utan på vilket sätt som mina lärare bemötte mig de gånger jag fick migränanfall i skolan.

Jag berättade tidigt för alla mina lärare att jag hade migrän och att det enda som hjälpte när jag fick ett anfall var att åka hem och sova. Men de trodde att jag bara försökte komma ifrån skolan och vara hemma istället, så istället för att låta mig åka hem och vila så försökte de få mig att stanna kvar i skolan. Det var först när jag fått ett kraftigt migränanfall i skolan och varit tvungen att spy på en lektion som de ringde hem och frågade hur det var och förklarade att de inte förstått hur allvarlig min migrän var. Detta trots att jag flera gånger berättat det för dem.

Det är på grund av denna och många likande situationer som gjort att jag engagerat mig i Rädda Barnens Ungdomsförbund. Jag är trött på att vuxenvärlden inte tar barn och unga på allvar, att de klappar oss på huvudet och förminskar oss och våra åsikter. Att de helt enkelt inte tar det ett barn säger på allvar bara på grund av ens ålder. För mig och för Rädda Barnens Ungdomsförbund så är det självklart att barn och ungas tankar åsikter och erfarenheter ska tas på allvar i alla situationer. Barn och unga är kompetenta individer som har förmågan att själva förändra sin situation. Men för att vi ska kunna göra det så krävs det att de vuxna tar sitt ansvar och tar barn och unga på allvar och ger oss förutsättningar att påverka. De vuxna måste börja se att barn och unga har förutsättningar att delta och att våra åsikter är lika mycket värda.

Detta gäller inte bara, som i mitt fall, i skolan utan i hela samhället. Vi barn och unga måsta få förutsättningar att vara en del av det samhälle vi lever i och de politiska beslut som påverkar oss alla, ung som gammal. Men för att vi ska få de förutsättningarna som behövs för att vara delaktiga så är det många saker som måste förändras i dagens samhälle. Det är viktigt att det sker en attitydförändring bland de vuxna så att de låter oss barn och unga delta i politiken och i samhället på samma villkor som andra vuxna.

Vad är Åldersmaktsordning?

Postad av Ung&Dum Crew > Olof : 08 Februari 08:41 Kommentarer (0)

I Ung&Dum pratar vi om det som ingen annan vill sätta ord på: ålder handlar om makt. Ja, det finns en åldersmaktordning där barn och unga systematiskt underställs vuxna. Precis som andra maktordningar, som kön, etnicitet eller sexualitet, etcetera, så ges en grupp människor fördelar och privilegier på en annan grupps bekostnad. När vi tittar på ålder ser vi att vuxna ges fördelar i samhället på barn och ungas bekostnad.

Bortglömd diskriminering
Sedan 2009 har ålder varit inskriven som egen kategori i diskrimineringslagstiftningen. Trots detta är det fortfarande en bortglömd och i vissa fall en uttalat oviktig diskrimineringsgrund, både inom universitetsvärden, i politiken och i civilsamhället.
Att det är så är inte så konstigt, just ålder som kategori skiljer sig en del från övriga diskrimineringsgrunder. Det förvånande är att ingen pratar om de mekanismer inom åldersmaktordningen som gör att den upplevs som oviktig, rättvis och legitim, så vi en gång för alla kan bryta med den.

Rättvis eftersom du växer ur den
En första mekanismen inom åldersmaktordningen, som gör den unik vid sidan av de andra diskrimineringsgrunderna, går ut på att maktordningen ska ses som legitim och rättvis. I våra ögon är detta en helt sjuk utgångspunkt. Hur kan diskriminering bagatelliseras och ses som rättvis? Retoriken är uppbyggd såhär: Eftersom du en gång kommer "växa ur" den förtryckta positionen och "växa in" i den förtryckande positionen när du blir äldre blir det rättvist, det gäller bara för dig att hålla ut.

Jag har själv varit barn
Den andra mekanismen inom åldersmaktordningen som gör den unik är just det faktum att vuxna har erfarenhet av att både vara förtryckt på grund av sin ålder, samtidigt som de förtrycker andra barn och unga på grund av ålder. På så sätt kan förtrycket bagatelliseras. Samtidigt kan vuxna hänvisa till sin tid som barn och unga och på så sätt ta sig rätten att tolka och förstå barn och unga och den utsatta situationen det medför. Den vuxne kan säga att jag har ju själv vart barn, därför förstår jag barn och hur det är att vara barn och på så sätt företräda barns talan och ta beslut åt barn och unga. Med hänvisning till denna retorik utestängs barn och unga helt ur olika samhälleliga processer. Om vi tar samma retoriska tänk och översätter till diskrimineringsgrunden kön blir det tydligt att resonemanget är absurt: Jag som man kan sätta mig in i och förstå kvinnors situation. Därför behöver vi inte ha några kvinnor representerade i denna process, eftersom jag kan föra kvinnors talan och ta beslut åt kvinnor.

Vi kommer att skriva mer om ålder och makt, men vill väldigt gärna vet hur du tycker och tänker kring det. Kommentera här, diskutera det på vår FB-page eller maila oss på ungochdum@svea.org.

Fantastisk första dag

Postad av Ung&Dum Crew > Maja : 07 Februari 17:56 Kommentarer (0)

Dagen började i ett nagelbitande kaos, hela gänget satt och tryckte febrilt på uppdatera-knappen för att få se när hemsidan släpptes. Det fanns en del orosmoln om att hela sidan skulle hänga sig, att inget skulle funka och att ingen skulle gilla den. Men efter en hel dag utan några tekniska katastrofer, men med en inkorg full av heja-mail och en facebook-page med nästan 250 medlemmar, så känns allt riktigt gott!

Vi har dessutom fått en hel rad nya organisationer i Händer hos dig och aktiviteter i Kalendern . Kolla gärna och se om det är något som du skulle vilja haka med på.

Dessutom som socker på kakan så skrev Norran.se om vårt hemsidesläpp. Finfint det!

Imorgon kommer vi att skriva mer om åldersmaktsordningen och hur vuxenvärlden trycker ner barn och ungas tankar och idéer.

Du är politisk

Postad av Ung&Dum Crew > Sandra : 07 Februari 15:00 Kommentarer (0)

"Unga engagerar sig inte nu för tiden."
Det har jag ofta fått höra. Det är inte så bra för självförtroendet att hela tiden matas med att man tillhör en grupp som är lat och inte bryr sig. Därför ska detta inlägg ägnas åt att slänga bort den här stämpeln som unga har fått!
För allt du gör är politik. Uppfattningen om att unga inte engagerar sig har bara att göra med att de inte engagerar sig på det sätt som vuxenvärlden förväntar sig, som t.ex. gå med i ett parti eller sitta i en styrelse. Men politik är så mycket mer än det.

Att trycka på gilla-knappen på Facebook är politik.
Att välja en sorts äpplen framför en annan beroende på vart de är ifrån är politik.
Att välja din egen skolgång är politik
Att välja om du ska äta eller inte äta kött är politik.
Att inte dricka sprit är politik.
Att inte köpa kläder, eller i alla fall välja dem med ekologisk bomull
Att köpa kläder, att följa trender och stödja de företag du gillar
Att läsa morgontidningen.
Att läsa bloggar och tipsa vännerna
Att spela dataspel och välja att utöva våld på skärmen - istället för i verkligheten.
Att ta bussen hem från skolan - istället för att be om att bli hämtad.
Att välja eller att inte välja att ladda ner film från nätet
Att vilja klara sig själv
Att hjälpa någon med barnvagn på bussen så att alla får samma möjligheter att resa.
Att äta godis på lördagen - istället för att knarka.
Att spara pengar till en längre resa
Att bestämma sig att aldrig bli för gammal för att hoppa i vattenpölar
Att söka sommarjobb och kräva den lön du gjort dig förtjänt av.
Att välja dubbelsidig utskrift när du skriver ut för att spara på papper.
Att vara ute på internet och visa att du stöttar ett fritt informationsflöde.
Att följa din kompis hem sent på kvällen så att den slipper gå själv.
Att ta den inhandlade maten i väskan istället för att ta en plastpåse.
Att skriva dikter eller spela musik och skapa något eget och sätta ditt avtryck på världen.
Att spela fotboll utan att vara dopad.
Att aktivt välja i vardagen och veta vad som styr dina val
Att hålla den du älskar i handen och visa hela världen att du tror på kärlek.

Allt du gör är ett aktivt val. Du tar ställning på ett eller annat sätt. Så allt du gör är politik. Och all politik gör skillnad. Stärks av det! Tro på dig själv! Och stå upp för att du är grymt politisk när du får höra att unga inte är engagerade.

Vad är Rasism?

Postad av Ung&Dum Crew > Gülsen : 07 Februari 13:09 Kommentarer (0)

Ung&Dum är ett antirasistiskt projekt, men vad är egentligen rasism?

Är rasism en organiserad extremism eller osynlig vardagsbeteende? Är rasism ideologi eller struktur? Är rasism marknadsekonomisk exploatering eller statens institutionella arrangemang? Kanske är rasism allt på samma gång egentligen. För mig är rasism en klassificering, hierarkisering och särskiljande utestängning av grupper av människor, genom återkommande associationer, tankemodeller och påstående som rangordnar människor.

En nationell självbild som Sverige har är att rasismen inte existerar här. Rasism är ett historiskt fenomen brukar man säga och syfta på tiden då Hitler och hans nazistparti hade makt. Många vill avgränsa och lokalisera rasismen till särskilda platser och kretsar, som till exempel Sjöbo och Klippan eller skinheads och nynazister. Man väljer att skilja på egna rasismfria rum och andra rasistiska rum. Det är inte tydliga, öppna och uppenbart intolerante former av rasism som bara är rasism. Den vanligaste rasismen sker i vardagen, till exempel i skolan eller han som sitter på ica-kassan, vilket behöver erkännas och lyftas fram.

Första blogginlägget!

Postad av Ung&Dum Crew > Maja : 07 Februari 09:04 Kommentarer (0)

Under hela hösten har vi jobbat stenhårt med att lägga grunden till det som kommer att vara Ung&Dum - Om synen på barn och unga. Du anar inte hur göttigt det är att vi äntligen kan visa vilka vi är och vad vi kommer att göra under de kommande åren.

Först och främst så kommer vi att jobba från tre utgångspunkter:
Vi gillar inte att det finns rasism i Sverige.
Vi gillar inte vuxnas nedvärderande syn på barn och ungas kompetens och förmåga.
Vi gillar inte att barn och unga utestängs från att vara med och bestämma i politiken.


Detta är alltså det vi kommer att jobba för att förändra. Är du nyfikna på hur vi ska göra det, kika på Om Oss. Är du nyfiken på de utbildningar som vi ska ha, kika Utbildningar.

Om du har några funderingar kring sidan, vilka vi är, vad vi sysslar med eller bara vill säga hej, mejla oss på ungochdum@svea.org

Glöm inte att gå med i vår grupp på fejjan och följa oss på Twitter.

Kategorier

Ung&Dum Crew

Ambassadörer & Utbildare

Gästbloggare

Skriv vad du tycker



Arkiv

December 2011

Största Tacket! Ullenhag, du är helt okej för mig! VALET är avslutat! Svar till Dag och andra suckande vuxna Ett nytt sätt att ta sig på Du är för ung! TUNGT stöd Jag vill sparkas, gråta, skrika, lipa och jobba med antirasism även mer Avpixlad Det finns inga invandrare Nu fortsätter ni ute i landet Islamofobi och terrorism Klappad på huvudet SÅ mycket kärlek!

November 2011

Ung&Dum på DO Tyckande har ingen Åldersgräns Simon hälsar på! Brev till makten Vem förstår? Valet-sidan är lös! Den stora vita medievärlden Ett samhälle för alla? En vecka kvar till Valet! Uppror mot betygstressen! Trött och tråkigt i Radio1 TO OSLO, WITH LOVE En liten hälsning från en Sollentunabo Trött på Rasism? Gör något åt det! Röstlösa rop på hjälp Jag är inte emot graffiti, men.... Helgen på Bona Cracking the Armour

Oktober 2011

Unga dumma skribenter Att fly är ingen utflykt! Kultur mot Rasism Ung, dum och politiker Rasism, Ganna och Vitskallar Galen Vecka Mobbning - något för unga? Makten åt barnen i böckernas värld Kött och blod Att Rösta På Låtsas

September 2011

Ta på konsten Sex&Samlevnadsdagen Vafan Eskilstuna... Stackars franska skidåkare... eller? Lyssna då! Från skräp till plånbok Den gömda befolkningen, det bortglömda engagemanget Skit i det "dåliga"! Grattis RBUF!! Tack Gävle! Tack Lerum! Är du ung och dum, Annie? Vinnaren är.... Kära 16-åriga Jag....

Augusti 2011

Hämnd söt som baklava Ungjävlar! Det här är Engagemang! Skyll dig själv lille vän! Publikrekord och lyxproblem Vem lyssnar på unga graffare? Varför prata om graffiti? Kära Stockholm stad Hackade, sura, men inte slagna Hackade, förbannade, men inte slagna

Juni 2011

Konsten att smiza! En liten teaser Yey Gevalia! Skärpning Gevalia! Tacka Nej! Musik handlar inte om kön Dåliga Ungdomsförbund Barnfattigdom ska aldrig accepteras Medias krig mot unga Radio1 och livserfarenhet

Maj 2011

Farsartat färgval för Finland Poliser, våld och makt Samhällskritiska eller blåsta? Just nu Vuxen på riktigt Fika-för-alla-dagen Erfarenhet är ett tomt ord! Dumstrut och skamvrån Ung&Dum crew i klipp Jag mådde ganska bra den där regniga septembermorgonen Ett smartare PR-trick För ung för att bry sig?

April 2011

Sticka till Afrika Harakat och heder Det rycker i armen Tar debatten! Första klassutbildningen!! Nytt kontor! Yttrandefri och bostadslös Euroturk skriver om Ung&Dum Om transungdomars tunga vardag i skolan Fördubblad utbildningskår! ”En klapp på huvudet” Burkaförbud i Frankrike... Makten över föreningen Lyfter på hatten och tackar för helgen Lärarna måste släppa makten

Mars 2011

Allt är politikernas fel Det oförståeliga hatet Nu raggar vi skolor! SR lyfter härskartekniker Engagemang, viktigt och lärorikt! Peppen! Underbara utbildare! Peppade och riktigt nöjda! För ung för att förstå? Unga inte värda att tas på allvar! Måndagen i korta drag Dagens Seminarium Varför prata om antirasismens framtid? Utbildare och sol! Åldersgräns för att rösta? Rösta vid 16! Film, förändring och framtiden! Ung med åsikter Trosa lyssnade! Filminspelning i Norrköping Ungdomsråd i Trosa Vad är Planka.nu? Vad sägs om att lyssna? Dataspel är engagemang!

Februari 2011

Graffiti - skadegörelse eller konst? Vad är "riktigt" Engagemang? Vad händer? Ung&Dum Live! Varför är jag jude? Konsten att prata MED inte OM Men du kan ju skriva! Var kommer du ifrån egentligen? Etnisk identitet, inte så jävla lätt! Du ska vara tacksam! Du ska se att det går över För alla oss som skriker när ingen lyssnar Barn och unga är inte framtiden - de är nu! Från cowboymakt till sheriffmakt Bli arg på ramen istället för tavlan Kul med så många unga här! Bloggens andra vecka Mäktig eller lillgammal? Om ålder och makt 12 år och slagpåse Duktig trots din ålder? Antirasism=verb Därför är jag sjukt anti Skapandet av Vi och Dem Varför får ingen under 18 frågan? Ålder = makt Vad är Åldersmaktsordning? Fantastisk första dag Du är politisk Vad är Rasism? Första blogginlägget!

Följ oss på

Följ Ung & Dum på Twitter Följ Ung & Dum på YouTube Följ Ung & Dum på Facebook Maila oss
svea centrummotrasism rbuf